onsdag 20 april 2011

Långt bort från verkligheten finns paradiset

Foto: Camilla Nilsson
Precis som på påsken för två år sedan har jag de senaste dagarna besökt Nordens antroposofimecka - Ytterjärna (beläget utanför Södertälje). En av de givna utflyktsmålen var Solviksskolan, en Rudolf Steinerskola som kan få den mest inbitne, katederbundne lärare att tänka nytt, milslångt utanför boxen.

I de sagoliknande husen i skogsbrynet finns inte en enda dator. I en artikel på sajten Skolledaren berättar de hur de löser detta: "Då åker man till en folkhögskola med eleverna, där de får koncentrerad träning". Naturligtvis anser jag inte att detta tillvägagångssätt ger tillräckliga färdigheter för ett samhälle som i så hög grad bygger på IKT-kompetens.

Samtidigt kan jag inte föreställa mig hur datorvagnar, eller datorsalar överhuvudtaget skulle passa in i den atmosfär som råder på skolan. (förutom att dörrarna är olåsta dag som natt.) När min son, Sam (3 år) och hans kompis (2 år) hoppar in i huset för de yngre skolåren tar det inte lång stund förrän de har börjat leka med garnnystan som de kastar och drar om vartannat. Sedan klättrar de upp för stegen till kojan och där bygger Sam en TV-apparat av kuddarna och börjar fira garnet upp och ner genom tittfönstret till kompisen som väntar nedanför. Än är de för små för att klättra upp för stocken och hänga i repet från taket. Jag kan förstå att barn utvecklar en otrolig kreativitet här, och skulle själv finna det både lugnande och utvecklande att spendera mina dagar i de här vackra, inspirerande rummen.

Foto: Camilla Nilsson
Samtidigt saknar jag ett möte med omvärlden. Om barnen gör gästspel på Internet, var gör de mer gästspel? De putsade sagohusen där i skogsbackarna med utsikt nedåt Östersjön är en lisa för själen, men de speglar en sådan liten del av omvärlden att de nästan kan liknas vid en skyddad verkstad. Mitt gästspel där, får mig att dock att komma ihåg vikten av att möta naturen (om vi vill ha en generation som bryr sig om att värna den), av att webbaserad kreativitet inte får utesluta skapande med kroppen och händerna, och att den traditionella svenska skolan har mycket att lära av alternativa undervisningsformer.

Jag lämnar Solvik, med kamrater och barn i släptåg och beger mig tillbaka in i skogen där vi längst stock och sten och kohage ska vandra tillbaka till Nibble skogsbrynsby. Sam samlar stenar och kottar, och pratar om bron vi byggde (tjock pinne över lerpöl). Av min smärtande musaxel finns inget kvar och med rosor på kinden och solsken i blick funderar jag på hur man kan få med sig lite Solvik hem till klassrummet.

Mer bilder i full upplösning kan du se på mitt set Ytterjärna, Sweden på Flickr.

Notera: jag har inte närvarat vid någon undervisning vid Solviksskolan, utan grundar mina tankar om skolan endast på webbsidorna ovan och diskussioner kring ämnet med en vän som är uppvuxen i Ytterjärna och själv gick på Örjanskolan (Waldorfskolan inne i Ytterjärna) och gjorde skolbesök på Solviksskolan som barn.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...