tisdag 27 september 2016

DigiExam på Pedagog Malmö Live

Idag håller jag workhop på Pedagog Malmö Live - ett superroligt evenemang där Malmös lärare föreläser och workshoppar för varandra under en hel dag. Det är Pedagog Malmö som arrangerar för andra året i rad och de gör ett superfint jobb! Jag velade en hel del och var länge inne på att hålla en workshop kring lässtrategier, men många av (en majoritet?) av Malmös lärare är igång med Läslyftet och därför tänkte jag att fler kanske var intresserade av hjälp med programmet DigiExam som vi använder i Malmö Stad.

För de som deltar i min workshop under dagen finns min presentation tillgänglig nedan:

fredag 9 september 2016

Läslyftet - Modul 1:1 - Vad gjorde jag?

På Pauliskolan i Malmö (kommunal skola) har vi satsat ordentligt på Läslyftet! Alla lärare på skolan är med och jag leder en grupp språklärare. Satsningen är treårig och detta första år börjar alla med modulen som heter Språk- och kunskapsutvecklande arbete. Idag tänkte jag berätta om den första övningen som ska genomföras ute i klassrummen och hur jag lade upp den.

Som exemplet föreslår beslöt vår grupp att köra en EPA men vi ändrade syftet. Vårt syfte med övningen var att få alla elever att vilja och våga prata målspråket, som i mitt fall är engelska. Vi skulle också vara uppmärksamma på hur stöttning kan gestalta sig i praktiken. Jag valde att genomföra två EPA med mina nya ettor, eftersom många känner nervositet just inför att prata engelska inför sina nya klasskamrater. Någon lektion innan hade vi pratat om gott kamratskap och hur klassen bör agera för att de som talar ska känna sig bekväma i situationen.

Tillfälle 1

Tillsammans med eleverna tittade jag på instruktionerna på bild 1 (se presentationen nedan). Jag såg till att alla hade papper och penna och visste vad de skulle göra i första steget och att de förstod att de sedan skulle få prata med bänkkamraten och till sist inför klassen. Därefter visade jag bilderna en i taget. Jag växlade bild när jag märkte att skrivandet avtog och eleverna tittade upp.

När alla elever hade fått fundera på och anteckna kring varje bild gick vi igenom bilderna igen, men den här gången skulle de berätta för sin bänkkamrat vad de hade skrivit. De skulle turas om att börja vid de olika bilderna. Jag gick runt och lyssnade och hjälpte till med ord. De ord som efterfrågades skrev jag även upp på tavlan eftersom fler kanske kunna tänkas behöva dem.

När vi hade gått igenom alla bilderna tittade vi på dem gemensamt och jag fördelade ordet så att alla i klassen fick säga något på engelska inför klassen, vilket alla också gjorde.



Eleverna lyssnade bra på varandra i helklass och alla verkade aktiva under pardiskussionerna. Jag märkte dock att en del diskussioner tog slut väldigt fort och att särskilda ord efterfrågades. Jag insåg att jag borde lägga mer tid på att försöka förutse vilka ord som kan tänkas efterfrågas vid en sådan här övning och tillgodose det behovet på ett mer effektivt sätt än vad jag gjorde den här gången. Jag noterade också att alla elever visserligen pratade men att några fattade sig väldigt kort och ibland med visst motstånd, särskilt vid den sista delen där vi tog det i helklass. Den här typen av övningar bör göras regelbundet för att eleverna successivt ska bli mer bekväma att prata engelska inför varandra.

Tillfälle 2

Den här gången kände eleverna till själva konceptet eftersom de hade gjort den första övningen bara någon dag tidigare. Det kan nämnas att eleverna just hade bytt sittplacering så de satt vid en person som kanske var lite ny för dem. Möjligtvis hade samtalen blivit ännu bättre om de hade pratat med samma person som förra gången. Samtidigt var det ett trevligt sätt för eleverna att komma till tals med sin nya bänkkamrat.

Jag förklarade att de denna gång endast skulle få svara på frågan av typen "What happens next?". För att stötta eleverna ytterligare hade jag den här gången också till varje bild lagt till ett antal ord som jag misstänkte att en del elever behövde känna till om de skulle kunna uttrycka sig om bilden. Jag berättade att de denna gång skulle få ord till varje bild och att vi innan de började skriva skulle säga orden tillsammans, så att de visste hur man uttalade dem.

Jag visade bilderna i tur och ordning och eleverna skrev. Vid varje bild sa jag glosorna högt och pekade på bilden. Eleverna upprepade ordet i kör efter mig. Eleverna skrev aktivt om bilderna.

När vi drog igenom bilderna igen under parsamtalen pratades det livligt i klassrummet. Jag ställde lite högre krav den här gången och om samtalen tog slut för snabbt uppmanade jag eleverna att "Keep talking!" genom att ställa följdfrågor till varandra (något vi hade tränat på på svenskan under morgonen).

Under det gemensamma samlingen fick en majoritet av eleverna sedan ge något förslag på vad de trodde skulle hända sedan. Jag frågade särskilt de elever som vanligtvis inte tar initiativ till att prata engelska inför klassen och de kunde alla säga något om de olika bilderna. Ofta använde de orden vi hade gått igenom.  Efteråt fick eleverna genom enkel handuppräckning ta ställning till om orden hade gjort skillnad. En knapp tredjedel tyckte det och för just dessa elever kanske det var en viktig skillnad. Man skulle kunna utveckla uppgiften ytterligare nästa gång genom att tillsammans skriva upp ord som är relevanta till bilderna. Då hade kanske även de elever som ligger längre fram utmanats lite mer.



Sammantaget...

Jag har använt EPA tidigare, vilket jag tror många lärare gjort, men det är alltid nyttigt att ta sig tid att reflektera över vad effekten faktiskt blir av de små val man gör i klassrummet och vilka små justeringar man kan göra för att göra sina befintliga metoder mer effektiva. Det ska naturligtvis också bli väldigt spännande att höra vilka erfarenheter kollegorna gjort på mötet på måndag!

fredag 2 september 2016

Motivationsmanifest!

Dart in Dartboard från Colourbox
Som jag tidigare berättat har jag sedan årsskiftet läst på särskilt om motivation och under sommaren fyllde jag på med tre böcker jag fått rekommenderade av Johan Book och Stefan Söderfjäll: Why We Do What We Do (Edward L. Deci), Behovsanpassat ledarskap (Stefan Söderfjäll) och Why Don't Students Like School (Daniel T. Willingham).

Inför läsårsstarten har jag sedan samlat mina anteckningar och satt upp konkreta mål för hur jag ska använda mina nya kunskaper i undervisningen. När jag satt upp mina mål har jag som ledord haft kompetens, samhörighet och autonomi, begrepp som återkommit i litteraturen. För att omgivningen ska vara så gynnsam som möjligt för elever att utveckla inre motivation (vilket i sin tur leder till det djupaste och mest varaktiga lärandet) måste de alltså få uppleva att de är kompetenta, att de kan påverka sin situation och att de "köper" de ramar och riktlinjer som existerar för undervisningen (autonomi) och att de känner samhörighet med gruppen och ledaren.

För mig innebär detta innebär att jag måste måste bli bättre på att:
  • få varje elev att känna sig viktig och delaktig i gruppens arbete
  • ge varje elev någon typ av positiv återkoppling under en lektion 
  • så ofta som möjligt ge varje elev bekräftelse på akademiska framsteg
  • så långt det är möjligt engagera eleverna i undervisningens upplägg
  • ha ett förhållningssätt som gynnar ett dynamiskt mindset
  • eleverna varje lektion ska få uppleva att "det här lärde jag mig idag!"
  • jag så ofta det är möjligt ger eleverna valmöjligheter
  • diskutera och förklara syftet med att vi gör olika saker
  • undvika ett kontrollerande språk
  • undvika att i onödan koppla kunskap till betyg
Kanske kan en del av de här punkterna te sig klyschiga. Att elevinflytande är bra för motivation känner ju alla till! Men som med så mycket annat är det bra att få klyschorna förankrade i någon slags teori som fördjupar förståelsen och gör det lättare att använda sig av "klyschorna" på ett flexibelt sätt.

Det kanske också finns de som tycker att den här samlingen deviser låter som the highway to flummighet och gränslöshet. Men Deci skiljer tydligt på gränslöshet (permissiveness) och ett autonomifrämjande förhållningssätt (autonomy support): "Permissiveness is easy, but autonomy support is hard work. It requires being clear, being consistent, setting limits in an understanding, emphatic way”, vilket jag låter sammanfatta det här inlägget!

fredag 12 augusti 2016

Så funkar Internet!

Innan jag recenserar den här boken vill jag gladeligen påpeka att författaren, Karin Nygårds, är en mycket kär vän och att jag tycker att hon är en av jordens coolaste, kunnigaste och härligaste kvinnor! Men det är nog just därför hon har skrivit en sådan sjusärdeles bra bok om internet!

BokenSå Funkar Internet kom ut tiidgare i år och det är alltså Karin Nygårds som skrivit och Johanna Kristiansson som illustrerat. Boken är, precis som de andra i denna klassiska serie, en faktabok för barn och innehållet beskrivs som "allt du behöver veta (och lite till) om internet".

Det märks att det är en lärare (svensklärare!) som skrivit boken. Den är på alla sätt pedagogiskt upplagd. Läsaren hälsas välkommen och leds in i boken och sedan följer en tidslinje och innehållsförteckning. Ordförklaringar och register finns längst bak och pilar hjälper läsaren att koppla samman bokens innehåll. Varje uppslag har ett tema där de härliga och moderna bilderna och texten samspelar fint. Dessutom finns här lärorika och nyttiga förklaringar om ord, t.ex. skillnaden mellan data och dator och orden internet och wifis ursprung. Layouten och illustrationerna lockar och bjuder in - innehållet och det läsartillvända språket gör att man fastnar.
Som jag nämnde är ju boken kanske främst avsedd för barn. Klassuppsättningar samt hemlånsex på varje skola borde vara en självklarhet. Men boken är lika mycket en guldgruva för den vuxne läsaren. Jag tycker mig ha sysslat rätt mycket med datorer och internet, men när det gäller hur det egentligen funkar är jag inte särskilt insatt. Samtidigt skulle jag ju aldrig skaffa mig en vuxenbok om ämnet. Därför utgjorde boken en perfekt grundkurs och ett sätt att fylla i lite pinsamma kunskapsluckor på ett roligt och engagerande sätt. Banderollen ovanför bokens titel: "För alla nyfikna" är verkligen rättvisande! Därför rekommenderar jag med stor entusiasm och värme boken till alla barn och helst alla vuxna också - faktiskt inte bara till de nyfikna utan kanske särskilt till de som är lite IT-skraja. Med den här boken behöver inte ens den med teknikfobi känna sig rädd! Upp i fåtöljerna där hemma bara (med eller utan barn), sörpla på teet och upplev den där bubbelfina känslan man får av att förstå sig på nya saker!


måndag 25 juli 2016

Bort med betygen!

Ju mer jag funderar på saken, desto säkrare blir jag - betyg är negativa för lärande och lärarrollen och osäkra som urvalsmetod för högre studier. Jag skulle hellre se att Sverige använde sig av intagningsprov till högskolan!

Djupt och varaktigt lärande gynnas av en autonom (dvs. inre) motivation. Allt jag det senaste halvåret läst om motivation pekar på detta. Betyg är i sig själv en yttre motivation - moroten om man så vill, men lika ofta piskan - och detta, tillsammans med allt det för med sig i form av yttre kontroller påverkar den autonoma motivationen negativt. Till detta hör att lärarrollen blir kluven. Samtidigt som vi ska vara den som erbjuder motiverande lärandesituationer och en trygg och stimulerande vuxenrelation, ska vi vara domarna som står där i slutet av kursen och godkänner... eller underkänner. Att bygga upp relationen med och självförtroendet hos eleven som fick F, efter sommarlovet när nästa kurs följer, är inte alltid lätt. Utan betyg kan läraren och eleven tillsammans koncentrera sig på lärande (vilket naturligtvis inbegriper bedömning) och inte på tjänstemannautövning.

No Failing Grades On This Steet på Flickr av Alan Levine (CC BY 2.0)
Dessutom är betygen, som det så många gånger konstaterats, inte likvärdiga. Ursäkta min lättja denna sommar om jag inte rusar ut efter bevis i denna fråga, men vi är väl alla vid detta laget överens om det uppenbara i att elever med samma kunskaper och färdigheter inte nödvändigtvis får samma betyg? Detta är inte särskilt konstigt - att en enda bokstav, helt likvärdigt över landet, ska tillämpas för att sammanfatta något så komplext som kunskaper och färdigheter i ett ämne är ju helt omöjligt. Med inträdesprov får landets eftergymnasiala utbildningar möjlighet att fundera över vilka kvalitéer och färdigheter de egentligen vill att deras sökande ska ha och eleverna får möjlighet att söka på likare villkor än idag.

Min ställning i sakfrågan - att ha inträdesprov i stället för betyg som urvalsmetod på universitet och högskolor - känner jag ganska mig säker på. Att det inte är en simpel övergång inser jag naturligtvis och exakt hur det ska se ut och fungera vet jag inte. Ytterligare frågor, NPs roll och utformning och hur man uppmärksammar och hjälper elever som behöver extra stöd, kräver diskussion. Nu undrar jag dels vad ni andra tycker, och dels om det ens finns någon som driver den här frågan politiskt i Sverige?

söndag 10 juli 2016

Kort om att inget veta

Någon gång när jag började läsa på universitetet för hundra år sedan var det någon lektor som påpekade för oss att ju mer ni lär er desto mer kommer ni att inse att ni ingenting vet. Det där tycker jag har känts så himla skönt att ta med mig i mitt yrkesliv. I början (faktiskt ända fram till nu ungefär) längtade jag till den dag då jag skulle känna mig "säker på min sak". Då jag skulle ha landat i någon slags grundfilosofi som med stadig kurs skulle kunna hjälpa mig att utan intermezzon styra min lärarskuta rätt och vägleda mig i kniviga situationer.

Men jag har just börjat inse att jag kanske aldrig kommer dit. Och att det kanske egentligen inte har något egenvärde att komma dit. Jag har jättemånga frågor. Och så himla mycket att bli bättre på och utveckla att det ibland känns hisnande. Bara en sådan sak som formativ bedömning. Tänk att bemästra det. Till fullo. I vardagen. Wow, liksom. Och allt annat på det. Språkutvecklande arbetssätt och motivationsteorier, som väl är det jag arbetar mest just nu med att utveckla och förfina. När jag möter gamla elever på stan, vill jag ibland gripa deras 30-åriga händer och se dem i ögonen och säga: "Förlåt! Förlåt för att jag inte var bättre!". Men de verkar i alla fall ha jobb och må bra och de hälsar glatt. Så kanske jag inte helt lyckades sabba deras förutsättningar att lyckas i livet.

"Questions on cut paper on blue background close up" från Colorbox
Men just i de stunderna känns de där orden som lektorn kläckte ur sig så tröstande. För kanske innebär alla mina frågor och undringar att jag börjar komma någonstans. Den vidd av okunskap som jag inser att jag har kanske bara är ett tecken på att jag egentligen är KUNNIG och VIS? Det är en fin tanke att ha i sitt strävande. Och något jag så tydligt märkte idag när jag satt och läste Karin Nygårds bok Så funkar Internet, är ju att all ny kunskap man förvärvar ger upphov till frågor. Ju mer kunskap, desto fler frågor... och bättre frågor kanske. Vem äger alla fibernäten? Vem bestämmer över kablarna på havets botten som de där hajarna tuggar på? Och hur lyckas alla komma överens om de där protokollen... skulle inte den förmågan kunna användas av FN-medlare???

Och ställa frågor är ju något jag i alla fall är bra på att göra utifrån alla de böcker jag läser och utifrån all den erfarenhet jag skaffar mig i klassrummet. Och kanske är det just alla de där frågorna som gör att jag hela tiden utvecklas och blir bättre? En utveckling på lektorns kloka ord är nog att kunskap börjar med frågor, och frågor, det har jag minsann!

onsdag 6 juli 2016

Läsning om motivation

Sommarregn. Mannen sitter och slumrar i fåtöljen. Barnen kollar på Netflix och mamman smygäter chocolate chip cookiesarna som bakades på förmiddagen. Slappesommarlovet är här och det är underbart.

Men lite tankeverksamhet mitt i den mentala härdsmältan är lika gott som kakor (nästan). Speciellt om det var ett tag sedan. Den viktigaste frågan som legat och grott i mig under det gångna läsåret är frågan om elevmotivation. Var skaffar man den? Hur underhåller man den? Och vilka fallgropar finns på vägen mot den?

Utgångspunkten har varit den att jag upplevt mig ha många och bra metoder för hur jag ska lägga upp min undervisning, men samtidigt insett att för de elever som inte är intresserade av att delta så räcker inte det. Och för de elever som endast är där för betygen så blir inte undervisningen så givande och utvecklande som den skulle kunna bli. I sådana situationer är det dags att börja felsöka sin verksamhet och på så sätt växte frågorna kring motivation fram. Under våren har jag samlat och läst artiklar som finns samlade nedan och avslutningsvis har jag läst boken Behovsanapssat ledarskap av Stefan Söderfjäll. En riktig pärla!

Boken vilar på en solid forskningsbas samtidigt som den har en synnerligen läsarvänlig ton och en god dos humor. Boken är inte skriven särskilt för skolan utan den tar upp ledarskap och motivation på ett mer allmängiltigt sätt. Jag gillar det eftersom det gör att jag själv måste tänka till och fundera över vad detta kan innebära för min roll som lärare, för mina elever och för det arbete jag ska leda i klassrummet.

Boken väckte många intressanta frågor. De viktigaste är kanske hur man ska hantera kontrollfunktioner som närvaro och hur man ska minimera betygens negativa effekt på den inre motivationen. Boken gav mig god vägledning när det gäller förändringar jag kan göra i mitt klassrum för att skapa en mer motivationsfrämjande miljö. Jag rekommenderar den till alla som har som uppgift att leda människor och glädjer mig särskilt åt att jag har en chef som gärna tar emot lästips inför sommaren:)

Många tack också till min gamla klasskamrat Johan Book (@johanbook) som kommer att få glädjen att dryfta och hjälpa mig med alla mina frågor inför hösten. Det var nämligen han som rekommenderade boken. Spana gärna in hans hemsida www.ledarkommunikation.se!

Dessa artiklar var också intressanta när jag sökte svar på mina frågor:
Tack till alla på Twitter som hjälpte mig med lästips!

Tillägg: På Twitter frågade jag Stefan Söderfjäll om han kunde ekommendera fler böcker och han det gjorde han. Nu har jag läst Why We Do What We Do av Edward L. Deci och den är riktigt, riktigt bra! Läs den!

tisdag 23 februari 2016

Recension av Judith Langers Litterära föreställningsvärldar

Just nu är det ett par saker fram för andra som känns centrala för min personliga utveckling som lärare. Jag tänker dels mycket på motivation eftersom jag har en hel del elever som har mycket liten egen drivkraft, och dels på textsamtal och skönlitteratur eftersom jag upplever att jag till delvis fastnat i ett tillvägagångssätt som jag inte är helt nöjd med.

Utifrån de här premisserna är det inte konstigt att jag fastnat för Litterära föreställningsvärldar av Judith A. Langer (Daidalos, 2005). De grundläggande tankarna i hennes bok är:
  • Att litteraturundervisning ska utgå från elevernas egna upplevelser under läsningen
  • Att man med hjälp av stödjande samtal hjälper eleverna att utveckla och omvärdera den litteraturupplevelse som tar form i deras inre under läsningen
  • Att man inte eftersträvar konsensus eller "korrekta"tolkningar av litteraturen
Langer pratar också om det jag alltid har velat väcka hos mina elever när de möter litteratur, nämligen litteraturen som omvälvande, formande faktor för vem man är och vill vara, och litteraturen som drivkraft till förståelse för andra människors upplevelser och perspektiv. Det är stora ord, men för mig har litteratur alltid varit en möjlighet att uppleva världar som annars varit otillgängliga för mig. Tyvärr upplever jag inte att jag har undervisat på ett sätt som haft den här litteratursynen i fokus.

Boken erbjuder delvis vägledning i form av mer konkreta och handfasta råd, men en del av poängen är att man inte kan planera sig till de här samtalen. Eftersom elevernas tankar och idéer styr litteratursamtalen handlar det snarare att som lärare våga släppa taget. Något jag tror många lärare har svårt för (så även jag på många sätt).

Jag tror att Langers idéer kan vara en nyckel som kan göra min litteraturundervisning mer angelägen och influerad av eleverna, något som flera artiklar om motivation tar upp som framgångsfaktorer till en ökad inre drivkraft. Då detta är något jag tror de flesta av oss eftersträvar, kan jag varmt rekommendera boken!

lördag 2 januari 2016

Recension av Nothing's Impossible av Lorraine Monroe

En av våra biträdande rektorer på Pauliskolan, Jerry Ahlström, är starkt influerad av Lorraine Monroe, en amerikansk lärare, rektor och utbildningskonsult, och jag frågade honom därför vad han rekommenderade mig att läsa av henne. Svaret blev Nothing's Impossible som på svenska heter Våga leda i skolan. Det visade sig att boken var perfekt jullovsläsning!

Boken är inte klassisk pedagogisk metodiklitteratur utan känns lite som en korsning mellan en självbiografi och en självhjälpsbok! Den är varmt och engagerat skriven och väldigt lättläst. Monroe berättar om sin familj, bakgrund och karriär med fokus på vad som har format henne som ledare och vilka lärdomar hon tagit med sig. Varje kapitel avslutas med en lista med råd som hon tillsammans kallar The Monroe Doctrine*.

Emellanåt har boken en väldigt hurtigt amerikansk ton som jag kan förstå att vissa kan ha lite svårt för. Inte ett spår av svensk jante finns att skåda, men det tycker jag är skönt. Allt låter enkelt och här finns inga utförligare beskrivningar av hur de olika metoderna ser ut eller kan tillämpas, och få problematiseringar av de olika strategierna. Samtidigt är det oerhört befriande!

Jag kan ibland tycka att svensk skola känns luddig och invecklad och de väldigt tydliga tankarna som lyfts fram i boken gör det lätt att hålla ögonen på bollen: eleverna ska lära sig mesta möjliga och allt som leder till detta är av godo! Olika råd och metoder med illustrativa exempel kan kopplas till den tanken. Detta är en bok att läsa när man tvivlar och velar och dantar sig i skolskogen. Jag lägger den ifrån mig med en känsla av jävlaranamma, backbone och ballarones av stål, vilket ju lite är just den känsla man bör ha efter att ha läst en självhjälpsbok... eller när man går in i ett klassrum, eller tänker leda en skola:)



*en allusion som syftar till en politisk amerikansk doktrin från 1800-talet som handlar om internationella relationer mellan USA och Europa.


måndag 21 december 2015

DigiExam - my new best friend!

Under hösten har jag kommit igång med användandet av DigiExam, och jag måste säga att jag känner mig väldigt charmad. Utan att gå för långt in i en diskussion om fusk och uppgiftskonstruktion så upplever jag att fusk är ett problem och att mycket tid och tankeverksamhet går åt till att komma runt detta. Därför har DigiExam varit en stor hjälp för min del.

I DigiExams webbgränssnitt skapar läraren prov. Provet kan bedömas antingen med poäng eller "formativt", dvs. att man kan koppla kunskapsmatriser till frågorna. Bilder kan läggas in i provet, men inte videoklipp. Eleverna skriver sedan provet i klienten, dvs. ett program de laddat ned på daton (tillägg finns för Chromebooks). När de öppnat proven kan de inte längre nå resten av webben. De kan inte heller klistra in saker utifrån eller kopiera och ta med sig saker "ut" från programmet. När alla elever har lämnat in provet kan läraren börja rätta och när man är färdigrättad och har publicerat resultaten kan eleverna titta på sina resultat i webbgränssnittet.

Eleverna måste ha internetuppkoppling för att kunna öppna provet. Skulle uppkopplingen brytas under tiden eleven skriver provet kan eleven fortsätta skriva, men inte lämna in provet via webben. Då använder läraren ett USB för att hämta elevens prov (väldigt smidigt). Läraren kan också välja att rätta proven anonymt. Administratören (i vårt fall vår IKT-pedagog) låser sedan upp provet till läraren efter det att läraren publicerat resultaten, så att hen kan se vilka elever som skrivit vilket prov. Att rätta anonyma prov gör man förstås ibland ändå, men det var nyttigt att aldrig kunna tjuvtitta. En annan piffig funktion är att man när proven ska rättas kan dela dem med en annan lärare. Smidigt i fall man har arbetat ämnesövergripande. Supporten är också bra och man får svar fort på sina frågor. Förutom vid inloggningen, då det uppstod en del frågor, har väldigt få frågor kommit från elevhåll när det gäller DigiExam och mina brukar sällan hålla tyst om de tycker att något är krångligt eller dåligt. Därav drar jag slutsatsen att elevvyn är enkel och lättanvänd.



Något jag önskar mig inför framtiden är att man ska kunna välja om man vill ha stavningskontroll eller ej. I dagsläget finns ingen. Inloggningen är också lite osmidig eftersom den är upplagd på ett sätt som gör att eleverna i praktiken kan skapa dubbla konton utan att vara medvetna om att de gjort det, vilket skapar problem när de inte hittar sina publicerade elevresultat. Detta ska dock åtgärdas. Jag skulle också vilja att man kunde lägga upp videoklipp i prov man skapar och att lärare ska kunna dela bedömningsmatriser.

Sammanfattningsvis är detta ett verktyg som varit till stor hjälp i min vardag, och som gör att man kan ägna mer tid åt ett bra bedömningsarbete och mindre tid åt en en massa fusktråkigheter. Det innebär också att våra elever äntligen kan skriva sina writingprov i vår på dator, vilket sannerligen är på tiden!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...