fredag 13 augusti 2010

Varför älskar en del vuxna (kvinnor)Twilight?

Jag är en av de vuxna kvinnor som funnit mig fullkomligt gripen av Twilight. Jag har läst att alla böckerna - flera gånger - sett filmerna, och ja, jag erkänner, suttit på YouTube och tittat på alla möjliga och omöjliga klipp med Twilightanknytning. För att komma ut ur den här dimman med hedern i behåll måste jag naturligtvis intellektualisera min faiblesse för vackra vampyrer och deras kärleksliv. Det gör jag här i mitt sista sommarlovsinlägg (även om min första arbetsdag rent tekniskt har börjat).


Twilight är för en litteraturälskare inte hantverksmässigt tilltalande. Dialogen är ofta töntig; klichéerna står som spön i backen; många av karaktärerna är fullkomliga imbeciller.Och ändå kan jag inte sluta läsa. Varför? Jo, för det ryms inte längre några storslagna kärlekshistorier i litteraturens finrum. Romeo and Juliet, Heathcliff och Cathy och den unge Werther: de hade aldrig kunnat skapas idag. Idag har vi ironi, cynism, rapphet, skärpa och pretentioner i de smartas salonger. Romeo and Juliet hade bara varit helgalna tonåringar om de inte skyddats av Shakesperares blankvers, Heathcliff och Cathy fullkomligt och patologiskt dysfunktionella, och Werther? Hallå, Prozac!

Om det då finns en liten kärlekstörstande 14-åring inom en - vad ska man ge henne om man inte är sugen på att traggla sig igenom klassikerna igen? Endast Hollywood (Blä!) och pulp fiction återstår. Man får hålla tillgodo! Frågan som återstår är väl varför inte alla sveps med? Efter en del amatörpsykologiskt rannsakande i en likaledes rosenkindad kollegas sällskap kommer jag fram till att jag hade varit alldeles för kontrollerad och ordentlig för att låta mig förföras av en den stora kärleken i den rätt så destruktiva och knepiga form den presenteras i ovan. Jag tycker inte att man ska behöva dö eller plågas för kärleks skull, och livets små vardagligheter är rätt bra på att hjälpa en förbi den första förälskelsens blindande kraft (ack och suck). Men kanske finns det ändå en bit av mig som önskar och hoppas att man ibland bara hade fått släppa loss och gå på känslan utan att behöva tänka på konsekvenser och morgondagens middag. Det är den lilla biten - den lilla 14-åringen - som får leva lite när jag läser Twilight. Och det är väl inte så dumt?

Därmed skickar jag samtidigt en beställning i form av en utmaning till alla finlitterära gignater därute: en sinnrikt upplagd, stilistiskt bländande roman med temat den pangstora kärleken, som har förmågan att tillfredställa både mitt tynande 14-åriga jag och mitt rationella, litteraturkritiska 34-åriga jag. Philip Roth göre sig icke besvär.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...