När jag stod i Paulikyrkan i Malmö på vår avslutning och lyssnade och sjöng med i både psalmer och nationalsång, slogs jag av någonting: vad glad och lyckligt lottad jag är som bor i Sverige. Nationalism är väl en känsla jag snarast ryggradsmässigt känner obehag inför, men när jag funderade vidare över vad det är jag älskar med Sverige kändes det helt okej att vurma lite för mitt land.
Jag älskar att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Att min röst räknas; att jag tjänar lika mycket (eller lite) som mina manliga kollegor, vilket faktiskt är sant för just min yrkeskategori; att min sambo tar lika stort ansvar för barn och hem som jag, och att samhället uppmuntrar honom att göra detta; att min son kan gå på dagis för en smärre penning och få ett tryggt och stimulerande sammanhang när min man och jag jobbar Jag älskar att jag har kunnat utbilda mig gratis; att jag kan vakna och känna mig trygg varje dag och att jag kan njuta av naturen utan att mötas av skyltar där jag hotas med gevär (som i många andra länder). Jag älskar också att Sverige är ett land som ställer upp och hjälper andra och försöker ta ett internationellt ansvar. Jag älskar att vi inte som land är stängt, egoistiskt och konservativt. Jag älskar att man kan bilda familj och leva på olika sätt och med vem man vill och att det (iaf mer än i andra länder) är varje människas ensak.
Finns det saker jag vill ändra på? Ja, det kan ni ge er på. Är den verklighet jag målar upp här ovan verklighet för alla svenskar? Nej, säkert inte. Finns det negativa saker jag också kopplar till begreppet svenskhet? Absolut. Som sagt, min nationsstolta minut där i kyrkan hör inte till vanligheterna, men just idag ska jag inte ägna utrymme i till en massa ‘men’, och räkna upp saker jag är missnöjd med, eller skulle vilja ändra på. Min poäng är att för mig är ovanstående är min tolkning av begreppet svenskhet, och det är upp till varje individ att bestämma vad svenskhet är
Varifrån kom då impulsen till detta inlägg? Jo, jag har läst Niklas Orrenius reportagebok om Sverigedemokraterna: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza (2010), som jag kommer att diskutera i nästa inlägg. Som jag förstår det vill SD göra Sverige svenskare. Men vem har tolkningsföreträde till begreppet svenskhet – vem äger det? Jo, det gör vi alla. Hembygdsgårdar, Karl XII, folkdräkter och vikingar? Det är inte svenskhet för mig. Det är historia.
Vad säger ni lärare? Vad är svenskhet för er?
Är inte den svenska historian och historiemedvetandet en del av svenskheten? Vi är vad vi är idag tack vare de som levat och verkat här före oss, hur mycket vi än väljer att inte låtsas om det.
SvaraRadera/Mikael, utb. historie- och svensklärare
Historia är både intressant och viktigt, men den har inte särskilt mycket med min identitet som svenska att göra. Om folk ber mig berätta om något jag tycker är typiskt svenskt, kommer jag varken nämna vikingarna eller Gustav II Adolf, utan något av det jag pratade om tidigare.
SvaraRaderaStormaktstidens Sverige eller det gustavianska Sverige (för att ge några exempel) har väldigt lite att göra med hur det är leva i Sverige idag tycker jag. Men visst, ju närmre vi kommer nutiden desto mer har historian hjälp till att forma min uppfattning om vem jag är.
Du glömde svaraw på min fråga! Vad är svenskhet för dig?