fredag 15 juni 2012

Show me the money

Show me the money av Camilla Lindskoug
Det här inlägget kommer att glädja min kollega Jens Croneman. Det kommer att glädja honom för att jag här kommer att erkänna att - jo - pengarna spelar roll.

Jag brukar nämligen säga till Jens att pengarna inte är så viktiga för mig. Jag brukar också säga att jag hellre ser en förbättring av mina arbetsförhållanden, än mer pengar om jag måste välja. Båda de här sakerna är sanna. Dels har jag rätt bra lön (för att vara lärare), och dels tycker jag egentligen mina spenderbyxor är stora nog som de är. Folk behöver inte hur mycket pengar som helst tycker jag. Och tiden - ja, den är ofta knapp, och mer arbetsro hade alla i skolan varit betjänta av. Vidare kommer pengarna aldrig att vara skälet till att jag går till jobb eller att jag älskar det. Jag vill ABSOLUT INTE ha kollegor som har valt yrket för att det är softa pengar. Bara tanken skrämmer mig.

Ändå. Varje avtalsrörelse brukar jag stundtals gripas av en omåttlig ilska (lyssnar du Jens?) Jag brukar fundera på att lämna facket också. Varje år. Och SKL och politikerna? Jag skulle vilja ta tag i deras välpressade kavajslag och skaka dem tills tänderna rasslar. Med mellanrum och allt. Och varför det då? Jo, för att det är så förbannat mycket snack. Vi är så viktiga, vi lärare. Vi har framtiden i våra händer. Vi bär kommande generationer på våra starka, tåliga axlar. Men, hörni - kom med något jag inte redan visste! Dags för lite verkstad!? Show me the money, om vi (och därmed ungdomarna) är så förbannat viktiga! Annars är det bara snack. Och då är det bättre att ni är tysta, än hånar mig med er falskhet. Det är snacket. Det är det som gör mig arg.

Sen brukar jag upptäcka att all den där ilskan gör mig till en surare människa och därmed en tråkigare, lynnigare och sämre lärare. Så jag skiter i den förbannade avtalsrörelsen och låtsas som om den inte finns. Det brukar alltid gå över. Yrket är för kul, och jag har det för bra i livet för att det ska plocka ner mig. Men det finns där. Och det skaver lite. Det gör det.

Den här avtalsrörelsen verkar det dock som om facket inte bara tänker vika ner sig som vanligt, så innan jag skiter i avtalsrörelsen för den här gången vill jag säga en sak. Jag har betalt i runda slängar 25.000 spänn till er under mina lärarår. Dags för verkstad. Stå pall för trycket. Vik inte ner er. Och till SKL och alla beslutsfattare. Pynta upp eller håll käften om hur fina och viktiga vi lärare är.

Själv ska jag fortsätta vara en bra lärare, och jag tänker bli bättre med eller utan stålar, för det är för roligt för att låta bli. Och så ska jag svära lite mindre när jag har lugnat ner mig. Det lovar jag.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...