fredag 15 juni 2012

Show me the money

Show me the money av Camilla Lindskoug
Det här inlägget kommer att glädja min kollega Jens Croneman. Det kommer att glädja honom för att jag här kommer att erkänna att - jo - pengarna spelar roll.

Jag brukar nämligen säga till Jens att pengarna inte är så viktiga för mig. Jag brukar också säga att jag hellre ser en förbättring av mina arbetsförhållanden, än mer pengar om jag måste välja. Båda de här sakerna är sanna. Dels har jag rätt bra lön (för att vara lärare), och dels tycker jag egentligen mina spenderbyxor är stora nog som de är. Folk behöver inte hur mycket pengar som helst tycker jag. Och tiden - ja, den är ofta knapp, och mer arbetsro hade alla i skolan varit betjänta av. Vidare kommer pengarna aldrig att vara skälet till att jag går till jobb eller att jag älskar det. Jag vill ABSOLUT INTE ha kollegor som har valt yrket för att det är softa pengar. Bara tanken skrämmer mig.

Ändå. Varje avtalsrörelse brukar jag stundtals gripas av en omåttlig ilska (lyssnar du Jens?) Jag brukar fundera på att lämna facket också. Varje år. Och SKL och politikerna? Jag skulle vilja ta tag i deras välpressade kavajslag och skaka dem tills tänderna rasslar. Med mellanrum och allt. Och varför det då? Jo, för att det är så förbannat mycket snack. Vi är så viktiga, vi lärare. Vi har framtiden i våra händer. Vi bär kommande generationer på våra starka, tåliga axlar. Men, hörni - kom med något jag inte redan visste! Dags för lite verkstad!? Show me the money, om vi (och därmed ungdomarna) är så förbannat viktiga! Annars är det bara snack. Och då är det bättre att ni är tysta, än hånar mig med er falskhet. Det är snacket. Det är det som gör mig arg.

Sen brukar jag upptäcka att all den där ilskan gör mig till en surare människa och därmed en tråkigare, lynnigare och sämre lärare. Så jag skiter i den förbannade avtalsrörelsen och låtsas som om den inte finns. Det brukar alltid gå över. Yrket är för kul, och jag har det för bra i livet för att det ska plocka ner mig. Men det finns där. Och det skaver lite. Det gör det.

Den här avtalsrörelsen verkar det dock som om facket inte bara tänker vika ner sig som vanligt, så innan jag skiter i avtalsrörelsen för den här gången vill jag säga en sak. Jag har betalt i runda slängar 25.000 spänn till er under mina lärarår. Dags för verkstad. Stå pall för trycket. Vik inte ner er. Och till SKL och alla beslutsfattare. Pynta upp eller håll käften om hur fina och viktiga vi lärare är.

Själv ska jag fortsätta vara en bra lärare, och jag tänker bli bättre med eller utan stålar, för det är för roligt för att låta bli. Och så ska jag svära lite mindre när jag har lugnat ner mig. Det lovar jag.

8 kommentarer:

  1. Word.
    Aldrig att pengar är det som gör att jag jobbar och fortsätter att jobba som lärare. Men allt detta hycklande snack om värde och viktighet som bara är tomma ord - det är kränkande. Pynta upp eller håll käften.

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt och uttrycker det så bra! Vi älskar dig Camilla! :D

    SvaraRadera
  3. Jag vill åtminstone ha en livslön som en elektriker har... Eller en snickare.

    SvaraRadera
  4. Ha ha! Jag är också trött på att vara besviken och förbannad och lösa samhällets alla problem utan att få någon uppskattning för det. Lönen är det som visar arbetes värde, så är det bara. Tråkigt, men sant.

    SvaraRadera
  5. Är det inte så att de där som fattar beslut vet redan att vi lärare, i alla fall majoriteten, valde jobbet för att vi älskar att undervisa ?
    De vet också att vi kommer att fortsätta vara lärare oavsett deras beslut.Vi kommer att gnälla lite, vara lite sur och sedan back to business as usual. Det pratas alltid om lärarnas status. Det ska höjas för att vi är värda det. Men om det inte är vi som höjer statusen ingen annan kommer att göra det. Det blir bara snack...Så vi måste stå på oss, kräva det som vi är berättigad till.Nu är det bara några personer som kämpa för att det rätta beslutet ska fattas och om det misslyckas så ska vi ALLA gå ut i strejk. Jag vet att ordet strejk skrämmer många. Ni tänker på hur alla andra ska bli lidande om vi agera på det här sättet. Och sen att man är inte van i Sverige att strejka för att få det man vill ha/ är berättigad till. Dags för förändring, dags att visa vad vi stå för, dags att själva sätta status på vårt yrke. Ingen annan kommer att lida utan oss själva om vi inte gör något. Jag jobbar förresten i en privat skola och får bättre betalt än de kommunala skolor. Men jag är lärare precis som ni och jag kommer att strejka med er om det behövs.

    SvaraRadera
  6. Tomas Pettersson15 juni 2012 14:15

    Vem tror ni kommer vika ner sig, fack eller motpart? Om det skiter sig även denna gång för oss arbetstagare föreslår jag strejk i början av maj månad 2013...strax innan betygsättning är lite rock n' roll va :)

    SvaraRadera
  7. Jag kommer inte överge läraryrket för att lönen är låg, det är så mycket annat jag värderar mer precis som du.

    Däremot blir jag heligt förbannad över att idealistiska, engagerade människor ska utnyttjas och inte få rättvisa löner. Däremot blir jag ledsen när de som skulle kunna bli duktiga lärare väljer bort yrket pga att arbetsvillkoren är så dåliga, det är ju så att om sanningen ska fram så finns det många andra yrken som är inspirerande och varför ska just lärare försaka livets goda. Det är ingen bra utveckling när allt större andel väljer läraryrket för att de inte har något annat alternativ.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...