Talrädsla i skolan

Elever kommer allt oftare till gymnasiet utan erfarenheter av att ha genomfört muntliga presentationer inför grupp. Några tillstår att de aldrig behövt göra det. Grundskolan, liksom gymnasiet har ett långgående ansvar för att elever ska lyckas och extra anpassningar* är ett verktyg för detta. Att presentera endast för ett fåtal personer kan vara en sådan extra anpassning. Jag är själv en förespråkare för extra anpassningar, både på individ- och gruppnivå, men vad extra anpassningar INTE får vara är en ursäkt för att inte ha höga förväntningar på elevers möjligheter att utvecklas. Då riskerar extra anpassningar att leda till att vi begränsar elevers möjligheter i livet. I detta fall kan det leda till att man aldrig vågar prata inför grupp: inte vid mötet på en framtida arbetsplats, och inte i privatlivet, t.e.x för att hylla någon vid ett bröllop eller födelsedag. En annan följd kan vara att man inte söker jobb där muntlig presentation ingår. Vilken förlust! Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta, men eftersom det inte är fokus i det här inlägget, går jag vidare!

Eftersom att allt fler lider av talängslan beslöt jag mig alltså i slutet av vårterminen för att försöka ta tag i det. De strategier jag använt: milt tvång, envishet, och extra anpassningar ledde inte till utveckling för eleverna. Vissa av dem höll förvisso sina tal men det var under stor vånda som gjorde ont i lärarhjärtat att se. Vem vill utsätta sina elever för sånt? Andra vägrade helt enkelt. För att förstå mina elever bättre och för att hitta andra, mer effektiva strategier för undervisningen köpte jag boken Talrädsla i skolan (2017) av Daniel Sandin, och den kan jag varmt rekommendera.

Den första nöten att knäcka var att hitta ett sätt att organisera träffar under skoltid för de sju elever jag valde ut och kontaktade. De gick alla i samma klass vilket underlättade. Jag ville att våra träffar skulle äga rum på lektionstid för att det inte skulle finnas ytterligare en tröskel de skulle över. Att ta itu med något de upplevde som ångestladdat och jobbigt var tröskel nog. Sandin lyfter fram att det krävs tid och långsiktighet för att övervinna talrädsla. Han har själv använt kursen Retorik på 100 poäng för att arbeta med talrädda elever och något sådant var inte möjligt i mitt fall. I stället tog jag sex lektionshalvor på 40 minuter styck. Medan jag var med talgruppen hjälpte vår fantastiska specialpedagog till och hade resten av klassen.  

Vid de tre första tillfällena presenterade jag tre olika verktyg:

• Det första handlar om att våra tankar om oss själva påverkar våra känslor.
• Det andra handlar om hur vi kan lura vårt nervsystem med hjälp av andningsteknik.
• Det tredje handlar om att vårt kroppsspråk påverkar vårt självförtroende och att man kan påverka det med hjälp av power poses.

Vid de tre sista tillfällena fick eleverna tre olika uppgifter där de skulle presentera muntligt. Svårighetsgraden på uppgifterna steg successivt dels genom att bli allt mer lika den typ de förväntas hålla i skolan, och dels genom att de genomförde själva talen på olika sätt (sittande, stående, i ring, framme vid tavlan, för allt fler personer). Eleverna valde själv nivå av utmaning på den sista punkten. Det viktiga var att de försökte flytta gränsen vid varje tillfälle.

• I den första taluppgiften skulle de berätta om sin morgon på ett väldigt detaljerat sätt.
• I den andra taluppgiften fick de sammanfatta information som de var delvis bekanta med eftersom vi hade arbetat med det precis innan vi träffades i talgruppen.
• I den tredje taluppgiften fick de olika korta, helt okända artiklar om ny forskning som de skulle sammanfatta (från tidskriften Modern psykologi)

Varje pass avslutades med att eleverna fick skriva loggbok där de reflekterade över det vi hade gjort på lektionen och kring vad de var redo för i nästa steg. Poängen var hela tiden att de skulle utmana sig själv.

Väl medveten om att de här sex tillfällena är otillräckliga för att helt råda bot på elevernas talrädsla har jag funderat på hur vi kan fortsätta. Det förlag jag presenterade för eleverna var:

• Att de framöver på svenskan kommer att presentera inför varandra i vår talgrupp. 
• Att jag kommer att kontakta deras andra lärare för att de också ska kunna använda sig av denna konstellation vid muntliga presentationer. Tanken är sedan att gruppen ska ökas på successivt. Vid den sista talövningen vi hade tillsammans fick jag t.ex. lov att ta med mig en kollega (valet föll på en synnerligen omtyckt mattelärare, som blev glad och rörd över att ha blivit utvald av eleverna).
• Det tredje är att vi kommer att ha uppföljningsmöten under våren.

För min del har arbetet inneburit en väg som kan leda framåt för mig som pedagog, men framförallt för de elever jag undervisar. För dessa har en dörr öppnats där tanken att de kan bli någorlunda bekväma talare inte längre låter helt befängd. Fortsättning följer.

*Extra anpassningar beskrivs så här av Skolverket: "en mindre ingripande stödinsats, som normalt är möjlig att genomföra för lärare och övrig skolpersonal inom ramen för den ordinarie undervisningen."