Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg

tisdag 18 december 2025

Om ingen ser mig - finns jag då?

There is lives only... a wind
av Andrzej Karon på Flickr (CC BY 2.0)
Jag läser mycket dystopisk sci-fi. Det kanske är därför. Men ofta när jag är ute på stan, i affären, eller bara hemma så tänker jag: tänk om alla andra försvunnit i en global kataklysm. Tänk om det bara var jag kvar. Och så tänker jag på alla "tänk om" som följer på det. Och alltid frågar jag mig: vem hade jag varit, om ingen annan hade varit där och sett mig?

Tanken är svindlande, och viktig, för den gör det så tydligt hur mycket vi blir till genom andra. och det är så konstigt egentligen hur mycket vi förnekar detta och att det är lite... ja, fult... att bry sig om vad andra tycker. Allting gör vi för oss själva. För vår egen skull. Alla är vi individer som går vår egen väg.

Vilken lögn.

Vi gör allt för andra. Och med sociala medier som redskap gör vi det mer än nånsin. Vi skriver våra bios på Twitter. Vi väljer omsorgsfullt bilder till våra Facebooksidor. Vi presenterar våra liv på Instagram. Gör vi det mycket och länge så skapar vi en rätt omfattande bild av oss själva som omvärlden får ta emot. Och letar man efter det, blir det tydligt att det är en bild som vi är rätt medvetna om att vi konstruerar.

Attaining Wisdom av tinyfroglet på Flickr (CC BY 2.0)
Nu kanske ni tycker det låter cyniskt? Det är inte meningen. Det jag har beskrivit ovan är så mänskligt vackert det kan bli. För i andra änden av det vi projicerar finns det sociala kitt som alla samhällen bygger på - bekräftelsen från andra. Vi kommenterar och gillar, vi interagerar och ger tillbaka och känner att - vi finns!

Kanske kan det däremot vara så att sociala medier har gjort det här behovet av att synas och få bekräftelse större än vad det tidigare varit. Hursomhelst blir konsekvensen och tanken jag får inför mitt yrke denna: mitt klassrum måste vara en plats där eleverna syns akademiskt på ett positivt sätt - då kommer de också att vilja interagera och ge tillbaka.

Och hade det bara varit jag kvar - ja - då hade jag knappt funnits jag heller.

torsdag 17 maj 2012

Lärartycket 3 - Var ligger mitt fokus?

Jag tar över #lärartyckets stafettpinne från Kristina Alexanderson som skrev inlägget Lärarens röst - mötet och insikten

Två nyheter om lärare har dominerat debatten om yrket de senaste dagarna. Först kom Lärarförbundet med larmrapporten om att en av sex lärare har lämnat yrket sedan de avslutat sin utbildning och sedan fick vi veta att lärare över hela landet i onsdags marscherade för att överräcka namnlistor till ansvariga kommunpolitiker. Kravet är 10 000 i månaden mer i lön och bättre villkor.

Jag tycker att fackföreningarna, politiker och allehanda tyckare har varit väldigt bra på att påtala vad som inte funkar i skolan. Vad som sedan krävs för att åtgärda alla dessa problem har också många försökt finna svar på, med varierande framgång.

Bra nog så. Men väldigt liten medial plats ges åt allt det härliga som händer i skolan varje dag och allt det inspirerande utvecklingsarbete som pågår (ja, förutom det Jan Björklund förfasade sig över - och missförstod - nämligen hur iPads kan användas i undervisningen)

I min vardag har jag därför valt att inte fokusera på:
  • att jag ibland är stressad
  • att det ibland blir konflikter 
  • att det finns en hel del byråkrati och pappersarbete
I stället väljer jag att fokusera på (ingen inbördes ordning):
  • att jag tycker det är roligt att sitta och planera ihop ett nytt moment och få alla trådar att knytas ihop i målens slutknut
  • att prata bedömning, kunskaper, och utveckling med elever
  • att jag i stort kan planera min egen arbetsdag
  • att läraryrket befinner sig i en fantastiskt spännande period av utveckling vad gäller metoder och kunskapssyn
  • att jag får åka ut och föreläsa om IKT och formativ bedömning
  • att jag får så mycket inspiration av ett nationellt lärarkollegium via webben
  • att känna pulsen av att vara omgiven av 500 tonåringar
Och en del karameller suger jag extra mycket på:
  • Känslan som uppstår när man har 25 personers fulla och odelade uppmärksamhet som i en liten ask
  • Känslan som uppstår när poletter trillar ner
  • Känslan som uppstår när elever glömmer att de är i skolan för att de är så upptagna med att utvecklas
  • Känslan då man lyckas lösa konflikter och alla känner sig som vinnare
Att prata om saker som inte funkar är viktigt och nödvändigt. Att bara prata om saker som inte funkar är förkastligt och skadligt. Därför tycker jag det ska bli fantastiskt härligt att få se vad 100 lärare har att säga om både det som är mindre bra, bra och fullkomligt fantastiskt med att vara lärare!

För fler av mina historier om vad som är härligt med skolan, besök min blogg på För Det Vidare
På #lärartyckets första inlägg hittar du en lista på fler som skrivit och som ska skriva för #lärartycket

Camilla Lindskoug, gymnasielärare svenska och engelska, IKT-utvecklare, @thesmoosch

söndag 8 januari 2012

The Flipped Classroom!

I förra veckan fick jag en inspirerande länk av min chef, och länken ledde mig till en illustration som beskriver tanken bakom "The Flipped Classroom", ett begrepp som idag dessutom dök upp på Twitter då @danielbarker skrev ett intressant inlägg om det i sin blogg, barkersthlm. Efter en termin då jag emellanåt känt mig lite svältfödd på nya idéer som kan ta mig till nästa steg i mitt yrkesutövande, är idéen om det omvända klassrummet befriande och tankeväckande. Titta själv på illustrationen nedan och se om det inte kan vara något för dig (klicka på bilden för större storlek):


onsdag 15 juni 2011

Vilka förkunskaper har eleverna egentligen?

När vi skulle börja med en-till-en förde våra rektorer fram idén att vi inte behövde kunna så mycket om datorer och webben (de skulle nog inte hålla med om att det var exakt så de uttryckte sig, men det uppfattades så av många) för att använda det i klassrummet. Argumentet för detta var att eleverna kunde så mycket att de skulle kunna sköta den tekniska och webbiga (eget ord) biten på egen hand.

Jag håller inte med. Först och främst är det en ansvarsfråga. Läraren ansvarar för kvaliteten på undervisningen och då måste man behärska sina verktyg. När det gäller dessa verktyg är det dessutom naivt att tro att dessa inte påverkar undervisningen - både vad gäller innehåll och sättet man genomför den på. Dessutom håller jag inte med om att elever i har den typen av datorvana när de anländer till gymnasiet. Däremot är det vår skyldighet att se till att de har den när de lämnar oss.

2009 genomförde .se, Medierådet och World Internet Institute en undersökning med syfte att undersöka hur Internetanvändningen såg ut bland barn och ungdomar. Jag har sammanställt det jag tyckt var intressant i en presentation. Som utgångspunkt har jag haft frågan: vad måste vi tänka på när vi tar emot våra elever till en-till-en-undervisning på gymnasiet?
Unga svenskar och internet
View more presentations from CamillaLindskoug.

Med tanke på att undersökningen nu har ett par år på nacken, mailade jag .se för att höra om de hade en ny liknande undersökning på gång. Jag har dock inte fått svar, men låt oss hoppas att uppdaterad info finns i faggorna.

PS. Detta är en presentation som är menad att läsas, inte att ha som bakgrund till en muntlig presentation. Bara så ni vet att jag vet att sådana inte ska se ut så här..:)

söndag 5 juni 2011

Twitter - och kvinnan med två ansikten.

När det gäller sociala medier har jag nog generellt haft en grov uppdelning som lyder: Facebook för det privata, och Twitter för det professionella. I livet har jag haft en uppdelning som lyder: arbeta på jobbet; var ledig hemma.

De här gränsdragningarna har successivt suddats ut i takt med att jag arbetat allt intensivare med webben i klassrummet, och gränsen mellan vad som är privat och professionellt ställdes på sin spets när jag för någon vecka sedan skaffade mig en privat, och relativt hemlig/anonym Twitterprofil.

By istolethetv (CC BY 2.0)
Varför gjorde jag det, då? Ja, lite för att jag ville prova vad det skulle innebära och för att jag tycker att man måste prova olika saker om det är meningen att man ska kunna råda andra i liknande frågor på ett trovärdigt sätt. Men krafsar man gömmer sig andra funderingar bakom beslutet. På Twitter är det huvudsakligen IKT-folk som följer mig, och det har också blivit det jag i huvudsak twittrar om. Men, allt eftersom att jag använt Twitter mer, har jag också velat twittra om andra saker, och ungefär här dyker det upp en intressant fråga: vilken bild vill jag att mina kollegor (som jag sällan eller aldrig träffar irl) ska ha av mig?

Min privata Twitter är på engelska, handlar mycket om musik (droghyllande, snuskig musik om kvinnor, livet och makt. Bland annat), kryddat av mer eller mindre oseriösa observationer och funderingar. Inget jag skäms över. Jag kan tänka mig att ta en diskussion om hip-hop, även om jag ägnade 90-talet åt det, och oseriösa tankar har ju alla. Men vill jag att det ska vara det folk tänker på när de ser mitt namn? Twitter är trots allt ett utmärkt ställe att knyta professionella kontakter på.

By Surian Soosay (CC BY 2.0)
Samtidigt som jag alltså testar att tala med kluven tunga på Twitter, märker jag att min livsuppdelning (jobba på jobb och var ledig hemma) haltar betänkligt. Det kommer ofta sms från eleverna på kvällarna och både på Facebook, Twitter och nätet i övrigt pysslar jag ju med jobbrelaterade saker. Samtidigt sitter jag ibland på jobbet och letar mixed tapes och lullar runt både på webben och vid skrivbordet.

Den enda slutsats jag kan dra är att mitt privata och professionella liv inte är åtskiljt på samma sätt som förr. Läraren Camilla är människan Camilla, och tvärtom i mycket högre utsträckning än någonsin tidigare. Att jag är en bättre lärare på grund av detta är jag säker på; att jag är en bättre mamma och sambo, det vet jag inte riktigt än. Och häri finns nog framtiden. Om mina två Twitter-konton i framtiden ska mötas får jag fundera på. Och så får jag nog rådfråga mina två lärartestare som följer min "hemliga" profil.

måndag 17 januari 2011

Vän med eleverna på Facebook? Jo, kanske ändå.

Jag har tidigare dragit en tydlig gräns när det gäller elever och Facebook i mitt inlägg "Vän eller inte på Facebook? Du behöver inte välja!". När eleven har slutat kan jag tänka mig att vara vän. Och eleven själv måste fråga. Detta har berott på att jag vill skilja på mitt privata och professionella jag. Det har också berott på att jag inte vill behöva tänka så noga på vad jag säger på Facebook.

Efter att ha läst The Facebook Effect kommer jag på mig själv med att börja undra om jag ändå inte kan tänka mig att ha elever som vänner. Det är Zuckerbergs resonemang kring idén att man inte är anonym på Facebook som har fått mig att fundera. Han menar att man sköter sig bättre, och tänker på vad man säger och hur man säger det när man inte kan vara anonym, och att det är bra att folk gör det. I TIME magazines sista nummer för året skriver Lev Grossman:
Anonymity may allow people to reveal their true selves, but maybe our true selves are not our best selves. Facebook makes cyberspace more like the real world: dull but civilized.
Mitt retusherade jag. Mark är säkert också retusherad.
Detta fick mig att undra: vad är det jag säger på Facebook (så att mina 150 vänner kan se det) som jag inte kan säga inför eleverna? Och om det är så att sådana uttalanden finns - borde jag i så fall säga dem överhuvudtaget? Naturligtvis kan det vara så att eleverna avslöjar saker som jag hellre inte hade vetat. Saker som gör att jag som vuxen måste agera, eller saker som gör att jag tvingas se på dem med andra ögon. Det kan å andra sidan också vara så att jag får en fylligare bild av vem de är bortom och utanför mitt klassrum och den roll de spelar där. Information som ger mig fler verktyg att vara en bra pedagog, eller som bara rätt och slätt är trevligt för att mina elever är trevliga personer.

En annan fundering är den att jag ibland upplever att elever inte ser lärare som människor. I alla fall inte som "vanliga" människor. Men om det finns en sådan tydlig demarkering mellan den person jag egentligen är och den person jag väljer att projicera för eleverna, ja, då kanske inte det är så konstigt. Om de får en fylligare bild av mig och vem jag är, med olika människor och i olika situationer, då blir jag kanske också mer människa, än lärare.

Artikeln i TIME är bra eftersom Grossman både hyllar och ifrågasätter. Bland annat diskuterar han komplexiteten i mänskliga relationer och ifrågasätter Facebooks förmåga att spegla dessa:
For all its industrial efficiency and scalability, its transhemispheric reach and its grand civil integrity, Facebook is still a painfully blunt instrument for doing the delicate work of transmitting human relationships [...] However much more authentic the selves we present on Facebook are than they were in the anonymous Internet wilderness that came before it, they still fall far short of our true selves, and confusing our Facebook profiles with who we really are would be a terrible mistake. We are running our social lives over the Internet, an infrastructure that was not designed for that purpose, and we must be aware of the distortions it creates or we will be distorted by them. The standard cliché for describing viral technology like Facebook has always been, "The genie is out of the bottle." But Facebook inverts that. Now Facebook is the bottle, and we're the genie. How small are we willing to make ourselves to fit inside?
Detta tål naturligtvis att tänka på, men tänka på det kommer jag att göra, för det känns inte längre självklart att inte vara vän med eleverna på Facebook. Vad säger ni?

lördag 6 november 2026

Tidigare i år skrev jag ett inlägg som citerade Malcolm Gladwells bok Blink. Citatet beskrev en undersökning som visade att elever som befann sig i "a smart frame of mind", dvs. ett mentalt läge där de kände sig smarta, presterade bättre än elever som befann sig i "a stupid frame of mind." Nu har jag precis läst Predictably Irrational av Dan Ariely. Han visar på många andra undersökningar med samma resultat: försökspersoner som påmints om ålderdomens krämpor rör sig långsammare, asiatiska kvinnor presterar bättre i mattetest när de påmints om sin etnicitet (vi har fördomar som säger att asiater är bra på matte), och sämre när de påminns om att de är kvinnor (kvinnor är enligt liknande fördomar sämre på matte), o.s.v.

Som lärare slår det mig med allt större kraft vilket enormt pedagogiskt värde det måste ha att jag kan framkalla ett mentalt tillstånd hos mina elever som gör att de identifierar sig med adjektiv som: smart, aktiv, kunnig, intresserad och kapabel. Människor som t.ex. är svårt sjuka har ett "happy place" som tillflyktsort. Det kan vara ett minne som är särskilt harmoniskt, lugnande och härligt. Genom att tänka på detta, genom att förflytta sig till sitt "happy place" kan personen lättare stå ut med stundens svårigheter. Inför nästa prov ska jag tillsammans med mina elever försöka skapa ett "smart place". Fortsättning följer.

måndag 1 november 2026

LR tycker till om sociala medier

Lärarnas Riksförbund har gett ut en rapport med namnet "Elever och lärare online - var går gränsen?". I en undersökning med 500 elever, 500 föräldrar och 500 lärare har de ställt frågor som rör främst kontakten mellan lärare och elever i sociala medier samt hur lärarnas tillgång till datorer ser ut. I rapporten har de presenterat en del intressanta slutsatser som jag citerar:
Sociala medier har kommit för att stanna och det är dags för skolan att finna vägar för att dra nytta av de fördelar som sociala medier för med sig.
Det är väldigt skönt att lärarnas egen organisation på ett klart och tydligt sätt ger sociala medier en särställning som ett verktyg i undervisningen. Det räcker inte längre att använda webben som uppslagsverk, man måste utnyttja de sociala kontaktytor webben erbjuder. Vidare observerar rapporten att:
Detta [användandet av sociala medier] ska bejakas men de sociala medierna kan aldrig ersätta det personliga mötet mellan lärare och elev. Ju mer arbete som förläggs till internet, desto viktigare blir också mötet med läraren.
När man pratar om webben och sociala medier märks det ibland att folk förutsätter att  mötet i klassrummet ska ersättas med mötet på webben. Inget kunde vara längre från sanningen. De sociala medierna underlättar och stärker hela interaktionen mellan elev och lärare. LRs linje att användandet av sociala medier och webben snarare kräver en större lärarnärvaro än tvärtom, är helt korrekt.

måndag 18 oktober 2010

Får elever lyssna på musik på lektionstid?

Just nu sitter jag med Veronica Maggio i öronen och skriver. Vi är nio personer på arbetsrummet och det är inte rimligt att kräva att alla ska vara tysta alltid så att jag kan koncentrera mig. Dessutom vill jag ju ibland själv prata med mina kollegor på arbetsrummet utan att viska. På vårt arbetsrum använder vi därför musiken som vägg mellan oss och omvärlden när vi vill jobba på.

I vårt informationsblad till eleverna står det dock så här:
Mobiltelefoner, mp3 och CD-spelare ska vara avstängda och undanstoppade alternativt efter lärarens instruktion avstängda och väl synliga. Störande utrustning kan komma att beslagtas
Jag har också suttit på konferenser där vi till leda diskuterat de gemensamma ordningsreglerna och  vikten av att visa sig solidarisk med kollegorna genom att beivra regler man inte tror på (inga mössor, ingen musik) även om denna typ av möten med åren blivit färre.

Med årets tvåor gjorde jag istället en musiköverenskommelse efter att ettans utvärderingar visat att många tyckte att arbetsron behövde bli bättre. Då enades vi om att eleverna vid enskilt arbete fick lyssna på musik.

Efter att ha implementerat detta beslut med tvåorna, men även med ettorna, kan jag konstatera att de får saker gjorda när de kan ersätta en uppsjö av olika stimuli med en huvudsaklig - musiken. De använder Spotify, YouTube eller egna mp3-spelare. Om man vill prova på detta får man tänka på följande:
  • Hörlurarna behövs. En del elever använder sina egna hörsnäckor men det är bra om skolan kan köpa in och ha hörlurar till utlåning.
  • Något jag fått be om ett par gånger är att de ska ha färdiga spellistor så att de slipper sitta och leta och välja ny sång så fort den förra spelat färdigt.
Prova gärna och berätta hur ni tycker att det fungerar!

fredag 24 september 2026

Varför måste IKT vara en del av undervisningen?

I dagarna höll jag en kortare presentation för vår skolledning där jag belyste de förtjänster som fanns med att använda IKT i undervisningen. Trots att jag kanske predikar för de frälsta när jag skriver om det här, tror jag ändå att det är bra att samla på sig argument man kan använda för att omvända andra. Håll till godo!

Den relevanta skolan

Per Tillbarg, 1972: http://bit.ly/cmBiyR
För att skolan ska kännas relevant för eleverna måste vi spegla omvärlden. Webben är en del av vårt moderna samhälle och en del av högskolevärlden. Min sambo läser till bibliotekarie på ABM-utbildningen i Lund - där använder de wikis och, naturligtvis, olika databaser. Min kandidat läser till lärare på Malmö Högskola - där bloggar de. Själv gick jag en utbildning på distans, vilket blir allt vanligare, där all undervisning och examination var webbaserad. IKT i undervisningen är alltså inget val; det är ett måste för att eleverna ska vara väl förberedda för kommande studier.

Den nya kontinenten

Wikimedia Commons: http://bit.ly/aYDtfs
Nätet är vår tids nya värld. Alla i väst är medborgare där. Kan man språket, vet hur man ska föra sig, vilka möjligheterna och farorna är - då har man ett fantastiskt redskap för framgång och delaktighet. Om vi inte ger våra elever denna färdighet begränsar vi dem betydligt och har inte fullgjort vårt uppdrag att förbereda dem inför vuxen- , studie- och arbetslivet.

Motivation

De webbaserade projekt jag har gjort i klasser har fått genomgående positiv respons från eleverna. Inget av dessa moment har fått underbetyg. Om eleverna upplever undervisningen som relevant kommer de att känna sig motiverade. Ord som återkommer vid utvärderingarna är "roligt", "varierande" och "spännande". Att använda webbaserad undervisning ger oss också större möjligheter att individualisera undervisningen och fånga de elever som annars hade fått svårt att hänga med. Fler kompetenser utvecklas och syns, och eleverna kan redovisa sina kunskaper på fler sätt, vilket ökar deras möjligheter att komma till sin rätt.

Väggarna rivs

Colurbox.com: http://bit.ly/b5HaBa
Med webbaserad undervisning är skolan inte längre en skyddad verkstad, vilket jag tror att för många klassrum fortfarande är. Samarbete med andra klasser och aktörer på skolan, i närsamhället eller längre bort underlättas och detta samarbete gör naturligtvis att likvärdigheten vid betygssättning kan stärkas ytterligare. Elevernas arbete är inte längre för lärarens ögon allena, utan reella mottagare utanför skolan gör att elevernas produktion plötsligt känns som "på riktigt".

Transparens

Inte bara möjligheterna att rikta sig utåt ökar utan även möjligheterna att bjuda in andra i det virtuella klassrummet. Föräldrar, skolledare, andra lärare och blivande elever kan ta del av vad som görs på skolan. Detta må inte vara populärt hos alla, men de hermetiskt slutna system som varje klassrum länge har utgjort är inte till gagn för någon.

Ny kunskapssyn

http://shareanduse.ning.com/
Vad som är hönan och ägget vet jag inte, men vad jag med säkerhet kan säga är att min syn på elever och kunskap har förändrats sedan jag börjat använda IKT i undervisningen. Nya sätt att arbeta på, skapar möjligheter som gör att vi förr eller senare måste undra: vad är kunskap? Hur skapas den? Ett av de för lärare mest provocerande verktygen verkar vara Google Translate. Vem har skrivit texter som skapas där? Jag problematiserar inte det ytterligare här, utan erbjduer det som ett exempel på frågor vi måste ställa oss.

Två nyckelord på webben har blivit dela/share och collaborate (tidigare ett väldigt negativt laddat ord). Det gemensamma skapandet, och utbyte av erfarenheter, kunskap och åsikter är vad som definierar sociala medier idag och det påverkar naturligtvis alla användare.

Colourbox.com: http://bit.ly/b3EiGA
Framtiden

Mina generationskamrater och de som är äldre tillbringade säkert ett antal timmar framför TV:n, där vi följde de valdebatter som fördes. De ungdomar som som röstade för första och andra gången var nog inte bara åskådare. Jag tror att de både följde, men också deltog i debatter och skapade opinion på webben. Jag tror alla är överens om att en ungdomsgeneration som aktivt deltar i samhällsfrågor och engagerar sig politiskt är något väldigt värdefullt för framtiden. Jag anser att vi i skolan ska ge dem de verktyg, och de färdigheter de behöver för att kunna göra det.

fredag 10 september 2026

Vi speglar eleverna - vi måste spegla bra!

I boken Blink av Malcolm Gladwell kan man läsa om hur vi människor använder vårt undermedvetna till att göra "snap judgements". Ibland kan detta vara bra - man känner av en fara innan ens medvetna jag upptäcker den - och ibland kan det vara negativt - vi dömer människor utifrån fördomar våra medvetna jag inte tror att vi har. Läs om det här experimentet från boken:
Two Dutch researchers did a study in which they had a group of students answer forty-two fairly demanding questions from the board game Trivial Pursuit. Half were asked to take five minutes beforehand to think about what it would mean to be a professor and write down everything that came to mind. Those students got 55,6% of the questions right. The other half of the students were asked to  first sit and think about soccer houligans. They ended up getting 42,6% of the Trivial Pursuit questions right. The "professor" group didn't know more than the "soccer houligan" group. They weren't smarter or more focused or more serious. They were simply in a "smart frame of mind", and, clearly, associating themselves with the idea of something smart, like a professor, made things a lot easier...The difference between 55,6 and 42,6 percent, it should be pointed out, is enormous. That can be the difference between passing and failing.
Avslutningsvis nämner jag någonting en föreläsare vid Lunds universitet sa till sina ABM-studerande (Arkiv, Bibliotek och Museum): "det finns ingen bra negativ respons - den enda bra responsen är positiv". Punkt.

tisdag 6 juli 2010

Hur ser nästa steg ut?

Idag har jag en dejt med mig själv i sommarvärmen. Jag sitter på mitt favoritfik med gott kaffe, laptoppen och flera nyinhandlade magasin som sällskap. Medan jag växlar lite mellan att flippra på datorn, facebooka och bläddra i tidningarna märker jag hur min hjärna så sakteliga har börjat hämta sig efter sin närmast totala nedstängning under sommarlovets första veckor. Snömoset börjar rinna bort; dimmorna skingras. Vad infinner sig då - jo, en spirande förväntan inför nästa termin och tankar om mina kommande stordåd som pedagog!

Tankarna kluckar runt som ljumt skvalpande vågor i huvudet. Idéer kring vad jag ska skriva om i artikeln för Svenskläraren i höst och hur jag också ska prova Twitter som responsverktyg (tack Kristina Alexandersson!), vänslas med tankar om hur jag med arbetslaget ska lägga upp en övergripande plan för webben i undervisningen i de tre årskurserna och hur jag ska formulera en stimulerande uppgift i svenska B där eleverna ska få spela in radioprogram.


En av de mest spännande uppdragen jag kommer att ha i höst är det som förändringsagent (med rätt att...blogga?). Uuppdraget kommer jag att dela med lärare från andra program på skolan, och vår uppgift blir att inspirera och vägleda våra kollegor, både de som redan kommit igång, och de som står beredda att dra på sig rymoverallerna och störta ut i cyberrymden. Jag kan inte vänta!! Fast jo, kanske sex veckor till kan jag faktikst bärga mig!

måndag 5 juli 2010

Vad är svenskhet?

När jag stod i Paulikyrkan i Malmö på vår avslutning och lyssnade och sjöng med i både  psalmer och nationalsång, slogs jag av någonting: vad glad och lyckligt lottad jag är som bor i Sverige. Nationalism är väl en känsla jag snarast ryggradsmässigt känner obehag inför, men när jag funderade vidare över vad det är jag älskar med Sverige kändes det helt okej att vurma lite för mitt land.

Jag älskar att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Att min röst räknas; att jag tjänar lika mycket (eller lite) som mina manliga kollegor, vilket faktiskt är sant för just min yrkeskategori; att min sambo tar lika stort ansvar för barn och hem som jag, och att samhället uppmuntrar honom att göra detta; att min son kan gå på dagis för en smärre penning och få ett tryggt och stimulerande sammanhang när min man och jag jobbar Jag älskar att jag har kunnat utbilda mig gratis; att jag kan vakna och känna mig trygg varje dag och att jag kan njuta av naturen utan att mötas av skyltar där jag hotas med gevär (som i många andra länder). Jag älskar också att Sverige är ett land som ställer upp och hjälper andra och försöker ta ett internationellt ansvar. Jag älskar att vi inte som land är stängt, egoistiskt och konservativt. Jag älskar att man kan bilda familj och leva på olika sätt och med vem man vill och att det (iaf mer än i andra länder) är varje människas ensak.

Finns det saker jag vill ändra på? Ja, det kan ni ge er på. Är den verklighet jag målar upp här ovan verklighet för alla svenskar? Nej, säkert inte. Finns det negativa saker jag också kopplar till begreppet svenskhet? Absolut. Som sagt, min nationsstolta minut där i kyrkan hör inte till vanligheterna, men just idag ska jag inte ägna utrymme i till en massa ‘men’, och räkna upp saker jag är missnöjd med, eller skulle vilja ändra på. Min poäng är att för mig är ovanstående är min tolkning av begreppet svenskhet, och det är upp till varje individ att bestämma vad svenskhet är

Varifrån kom då impulsen till detta inlägg? Jo, jag har läst Niklas Orrenius reportagebok om Sverigedemokraterna: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza (2010), som jag kommer att diskutera i nästa inlägg. Som jag förstår det vill SD göra Sverige svenskare. Men vem har tolkningsföreträde till begreppet svenskhet - vem äger det? Jo, det gör vi alla. Hembygdsgårdar, Karl XII, folkdräkter och vikingar? Det är inte svenskhet för mig. Det är historia.

Vad säger ni lärare? Vad är svenskhet för er?

måndag 10 maj 2010

Nedräkning

Det känns som om tiden för innovativa lösningar kring IKT och pedagogik är över för den här terminen. Kvar finns högar av nationella prov - svenska och engelska - elever med omprov och kompletteringar att göra, och en aldrig förut skådad verksamhet utanför skolan för våra elever. Hälften av mina tvåor kommer jag knappt att se under maj månad. Sedan är det betyg. Nu gäller det att få så många som möjligt i mål helt enkelt.

För att förlusta mig i denna hektiska tid har jag inhandlat en iPhone. Jag har delvis motiverat köpet med att det kommer att revolutionera min undervisning, så ifall någon känner till någon app som skulle kunna realisera detta hastigt ihopsnickrade argument får ni gärna höra av er. Jag har redan hittat en lustig amerikansk en som räknar ut vad eleverna ska ha för betyg åt en. Det känns väl sådär seriöst om man förlitar sig på en mobiltelefon i sin myndighetsutövning.

Innan terminen är över hoppas jag att jag hinner sätta mig ner och blicka framåt. Sedan eleverna fått sina datorer har det blivit en del skjutande från höften. Inför nästa läsår hade det känts skönt att lägga upp en mer långsiktig strategi i arbetslaget, som kan göra att eleverna får mesta möjliga kunskapsutdelning av sin elevdator.

måndag 12 april 2026

Vad kostar Google?

Vid en workshop jag höll med mina kollegor vid terminens början berättade jag bland annat om vad Google erbjuder och hur vi kan använda Googles tjänster i klassrummet. Jag nämnde också att Googles tjänster är gratis i kronor och ören, men att vi betalar med annat. Jag var inte helt på det klara vad vi betalade men gissade på det lagom diffusa"data". Nu har jag läst boken Googled av Ken Auletta och kan bekräfta att det är just "data" som är priset för våra sökningar.
Google tjänar i stort sätt alla sina pengar på en sak: annonser. De flesta av deras andra tjänster ger inga eller små intäkter. Genom att samla data om vilka sökord vi använder och vilka klickningar vi gör kan dock Google optimera sin annonsplacering efter en Googlesökning. Målet är att sökresultatet, både vad gäller länkar och annonser ska vara så relevant som möjligt för den som söker. Om man inte vill att informationen ska sparas går det att stänga av den funktionen. Hur man gör det kan du läsa mer om här. 

Det har förvånat mig att folk blir upprörda över det faktum att Google använder den här informationen för att tjäna pengar. De erbjuder en uppsjö av användbara tjänster och har över 20,000 anställda - naturligtvis måste pengarna komma någonstans ifrån. Däremot hade Google kunnat vara tydligare med vad priset är, och vilken information de sparar om användarna. Efter att ha läst Googled, som jag recenserar i nästa vecka, kan jag konstatera att Google fortfarande har det de värderar mest - min tillit, men jag hoppas också att de som går i frontlinjen för så mycket annat också kommer att leda den teknologiska utvecklingen kring hur privatpersoner kan värna sin integritet på webben.


måndag 29 mars 2010

Webbfri påsk

I mitt sportlovsinlägg “Bästa IKT-tipset inför sportlovsveckan” berättade jag om min föresats att inte använda datorn kvällar och helger. Jag kan rapportera att denna åtgärd fallit väl ut! Samvaron med både sambo och barn har blivit mer fokuserad och givande för alla inblandade; romanerna blir utlästa och dessutom har jag börjat ansvara för matlagningen två gånger i veckan!

Därför blir även påsklovsveckan mestadels webbfri. Visserligen ska vädret bli sämre (just nu skiner solen i Malmö och man kan gå med jackan uppknäppt!), men vad gör väl det när man har en två-åring som rimmar på allt (mamma-pamma, äpple-päpple och nappen-pappen), fem rykande färska böcker efter ett trevligt besök på Hamrelius och en barnfri sejour på Ystad Saltsjöbad i faggorna?

Efter påsk blir det däremot intressant läsning. Jag har precis utvärderat mitt senaste bloggprojekt (romanläsning) och har lärt mig mycket av elevernas respons, vilket jag berättar om efter lovet. Dessutom ska jag börja ha engelska igen och tänkte rivstarta med Google Translate och se hur man kan använda det i språkundervisningen. Vi ses då!

måndag 15 mars 2010

Hjärnan och överflödig information

Jag läste precis en utomordentligt intressant bok om hjärnan och hur den fattar beslut, faktiskt den första fackbok sedan Freakonomics (Steven D. Levitt, Stephen J. Dubner, 2005) som riktigt fångade mig! Boken jag pratar om är The Decisive Moment av Jonah Lehrer, och där finns ett avsnitt som är relevant speciellt för oss lärare.

Lehrer berättar om den främre hjärnbarken (pre-frontal cortex) som är den delen av hjärnan som är unik för människan - vårt logiska center som tolkar och kopplar samman all information från resten av hjärnan. Den här hyllade delen av hjärnan har dock sina brister, vilket gör att den är lätt att lura eller förvirra om man bara vet hur (vilket till exempel reklammakare och försäljare vet!). En av de saker som lurar den främre hjärnbarken är överflöd av information. När vi har för mycket information blir det svårt för hjärnan att bedöma vilken information som är relevant vilket resulterar i att vi fattar felaktiga belsut. Lehrer skriver så här:
“This cortical flaw has been exacerbated by modernity. We live in a culture that’s awash in information; it’s the age of Google, cable news and free online encyclopedias […] this abundance comes with hidden costs. The main problem is that the human brain wasn’t designed to deal with such a surfeit of data. As a result, we are constantly exceeding the capacity of our prefrontal cortices, feeding them more facts and figures than they can handle. It’s like trying to run a new computer program on an old machine; the antique microchips try to keep up, but eventually they fizzle out.” p.154
Lehrer fortsätter förklara, genom att beskriva olika undersökningar som gjorts och en av dem handlar om elever och studie- och yrkesvägledare på universitet. SYV:arna blev ombedda att bedöma på vilket sätt de trodde att ett antal förstaårsstudenter skulle klara sina studier. De fick mycket information: ansökningsuppsatsen till universitetet, information från elevens gymnasieskola, resultat från personlighets- och yrkestester och provresultat. De fick också träffa och intervjua eleverna. SYV:arnas prediktion jämfördes med en enkel matematisk formel: värdet av deras betygsgenomsnitt från gymnasiet och ett enda standardiserat prov, vars sammanlagda resultat gav en prediktion om deras framtida studieprestation. Det visade sig att den matematiska formeln var mycket mer korrekt när det gällde att förutspå eleverna studieresultat. SYV:arna hade varit så belarmrade med information att de hade låtit helt irrelevanta faktorer styra bedömningen.

Förutom att den här boken både roade och väckte viktiga tankar i varje kapitel så tycker jag att ovanstående är tänkvärt just när man sysslar med webben och undervisningen. Vi måste i ännu större utsträckning än vad vi gör idag hjälpa eleverna att hitta redskap som hjälper dem att sortera och sovra (Delicious, kanske?) information så att de lättare kan ignorera den information som är irrelevant. Här tror jag vi har lång tid kvar, och forskning i frågan hade varit intressant att se - men det skadar sannerligen inte att börja tänka på saken!
Vill man läsa mer av Jonah Lehrer kan man besöka hans blogg, The Frontal Cortex där man kan hitta många intressanta artiklar!

måndag 8 mars 2010

IKT, skolan och tiden

När vi nu har levt med våra netbooks här i skolan ett tag har jag börjat fundera en del över tidsaspekten. Med en viss naivitet förväntade jag mig att eleverna skulle vara rätt haja på datorer. Att det inte skulle ta så lång tid med saker och ting som bloggar, wikis och digitala tjänster. Men de flesta elever har använt datorer i huvudsak som en källa till nöje, och klivet till att använda datorn som arbetsredskap är rätt långt. För att de ska få något ordentigt ut av den digitala tekniken har jag insett att man behöver lägga ner en hel del tid på rena bruksfrågor i klassrummet.

För att vara förberedd på detta måste jag också förbereda mig ordentligt innan jag ställer mig framför klassen. Länkar, program, teknisk utrustning, och annat måste kollas innan det begagnas i pedagogiskt syfte. Att höfta lite innebär definitivt en större risk än vad det gjorde förr. Alltså kan IKT vara ett tidskrävande arbetssätt både i och utanför klassrummet.

Med detta i åtanke, kommer det, i takt med att fler och fler lärare använder webben i undervisningen, att krävas samordning och planering inom arbetslaget. Alla kan inte blogga samtidigt, med olika bloggverktyg, och samtidigt introducera andra tjänster. För att få ett smidigt och pedagogiskt upplägg tror jag att man bör  tänka på följande:
  • Tänk långsiktigt - i ettan kanske det räcker att man vet hur man skriver inlägg i en blogg, medan man i tvåan även kan få prova på att starta och administrera en blogg. Allt behöver inte göras på en gång.
  • Inventera behov och önskemål - vilka kompetenser finns i arbetslaget? Vilka önskemål har de olika lärarna utifrån sina ämnen? Vilka önskemål och förkunskaper har eleverna? Behövs hjälp utifrån eller fortbildning? Detta är alla frågor man kan tjäna på att försöka besvara förr hellre än senare.
  • Inte mer än ett-två större projekt i taget - den dagliga användningen av IKT i undervisningen, vare sig eleverna har netbooks eller ej, är en sak, men större projekt bör nog begränsas i antal för att eleverna inte ska bli alldeles digitalt “mätta”. Här är ämnesöverskridande arbete en bra väg att gå.
  • Minimera antal verktyg och konton - elever, och vuxna, har en benägenhet att glömma. Att skapa konton och använda tjänster bara lite för skojs skull riskerar att få som följd att mycket tid går åt bara till att ta sig över digitala inlärningströsklar och att de färdigheter man egentligen skulle utveckla hamnar i bakgrunden.
  • Välj tjänster och verktyg med omsorg - med tanke på föregående punkt bör man i arbetslaget diskutera igenom vilka tjänster och verktyg man verkligen tycker är viktiga och användbara och försöka komma överens om vilka man ska satsa på.

måndag 22 februari 2010

Bästa IKT-tipset inför sportlovsveckan

Ibland vaknar jag på natten och kan inte somna om. Tankarna mal och tränger sig på oinbjudna. Men tankarna rör sig sällan om livets väsentligheter: barnen, kärleken, vännerna, utan om fullkomligt triviala saker som inga av nattens timmar bör ägnas åt. Ofta får jag gå upp och leta reda på papper och penna för att i alla fall tömma hjärnan på skräp.

Jag tittar på lappen från i natt: “skriv ut tjänstgöringsönskemål, datorvård lathund, IKT tid skola, uppdatera klassbloggar, kolla Dropbox Linnea operativsystem, för in närvaro, bloggform tvåorna (hur många?! Red ut!) BG3B: hur många behöver låna digitalkamera, påminn dem om att utgå från stödord”. Inte konstigt att man inte kan sova med ett sånt sammelsurium i skallen.

En och annan natt av det här slaget per termin kan vi väl alla leva med, men vad gör man om det börjar bli regel snarare än undantag att inte återfinna ron om man vaknar? Ja, för egen del har jag ju insett att hur roligt jag än tycker att det är med webben och datorer så är det just det som har en jäkla förmåga att förvandla min hjärna till ett plinkande, blippande flipperspel. Att skaffa ett förhållningssätt till datorn som gör att jag kan fortsätta njuta av den utan att påverkas negativt är därför av yttersta vikt.

Min grundregel är därför sedan några veckor tillbaka denna: ingen dator efter att Sam (2-åringen) kommit hem från dagis, och ingen dator under helgerna. Och så uppenbart det blivit att för att nyfikenheten, kreativiteten och lusten för IKT i arbetet ska finnas kvar behöver jag den digitalfria återhämtningen. Därför är mitt allra hetaste IKT-tips inför sportlovsveckan detta: Stäng av datorn!

På detta smått vindlande sätt passar jag alltså på att meddela att nästa inlägg kommer först på måndagen efter lovet. Ha det skönt tills dess!

Källa bild: www.colourbox.com image573576

tisdag 2 februari 2010

Två klassiska kommentarer

Nästa år firar jag 10-årsjubileum som lärare. Något jag fortfarande jobbar med är kväsandet av min egen duktighet - en åkomma många lider av idag. Att göra jobbet så som jag anser att det borde göras; att uppnå min egen fulla potential som pedagog, ja, det är något som helt enkelt inte låter sig göras inom ramen för vår arbetstid och det är svårt att förlika sig med. Men med mig på vägen har jag två klassiska kommentarer jag plockar fram när jag behöver tygla mig.

Den första hörde jag mitt inledande år som lärare. Varje vecka lunchade jag med en före detta kursare som fått jobb på en närliggande skola. Man kan väl kalla honom talangfull som lärare, med en bohemisk, ibland något flegmatisk läggning. Under en lunch i slutet av vårt första arbetsår berättade han att han inte fört in frånvaro på hela året. Jag höll på att krevera. Han sade bara att han helt enkelt inte hade hunnit och:

"Vad ska de göra? Ska de avskeda mig?"

Med all respekt för hur viktig frånvarorapporteringen är, måste jag säga att den här kommentaren varit förlösande för mig. För vad är det värsta som kan hända om allt inte blir ordentligt, samvetsgrant och oklanderligt gjort? Ja, inte lär jag bli avskedad i alla fall. Och det är ju skönt.

Den andra kommentaren kom nog fem år senare vid ett medarbetarsamtal. Än en gång var det min duktighet och mina ambitioner som var på tapeten och hur jag upplevde att dessa inte gick att få ihop med tiden. Min chef, en person jag trivdes väldigt bra med, sa då ärligt:

"Camilla, jag har inte råd att betala för din fulla kapacitet"

Det kan nog tyckas vara en knepig sak att säga, men för mig var det viktigt att höra dels att hon såg kvaliteten i det jag gjorde och dels att den kvaliteten var något hon insåg att hon inte kunde förvänta sig från mig eftersom hon inte var villig eller förmögen att betala för det. Det gjorde det lättare att dra ner på takten ett par snäpp.

PS. Idag har jag en lön som bättre stämmer överens med mina insatser.