Visar inlägg med etikett debatt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett debatt. Visa alla inlägg

söndag 9 oktober 2016

Det finns fler perspektiv!

S:t Petri skola är en av Malmös kommunala gymnasieskolor. I fjol hamnade skolan i ett läge som ledde till att en lärare sade upp sig som en del av en förlikning. Det här fallet tas nu upp i Per Kornhalls nya bok Korruption i Sverige (Leopard förlag, 2016) samt på onsdag i Uppdrag granskning. Vad som är djupt olyckligt är att, så vitt jag förstår, endast lärarens perspektiv av händelserna presenteras i boken.

Av Ali Mufti på Colourbox

Därför vill jag uppmana alla - särskilt er som tänker läsa Kornhalls bok eller titta på programmet - att dels läsa S.t Petris rektor, Eva Dauns inlägg på Pedagog Malmö som nyanserar fallet i fråga, och dels områdeschef Edward Jensingers inlägg där han, som jag tolkar det, utgår från detta fall och belyser rektors och lärares myndighetsutövning.

Under mina femton år som lärare i Malmö har jag i olika sammanhang träffat på både kollegor och rektorer från S:t Petri: som gymnasielärare på gemensamma fortbildningar, som representant för Pauliskolan i den kommunala ämnesplanegruppen för engelska och tidigare även i svenska, samt som workshopledare (i t.ex. Skiftnyckelns regi). Flera av mina gamla Paulikollegor arbetar också idag på skolan. Aldrig har dessa möten lämnat mig med intrycket av att S.t Petri är en skola där man inte tar sitt uppdrag på allra största allvar. Tvärtom!

Värt att påpeka är också att Kornhall själv omedelbart gjorde en pudel efter att Dauns inlägg publicerades och själv har retweetat hennes inlägg. Så här svarade han på kritiken på Twitter:



Avslutningsvis - stort tack på förhand till alla som tar sig tid att läsa inläggen ovan. Dessa perspektiv behövs! Sprid gärna!

måndag 25 juli 2016

Bort med betygen!

Ju mer jag funderar på saken, desto säkrare blir jag - betyg är negativa för lärande och lärarrollen och osäkra som urvalsmetod för högre studier. Jag skulle hellre se att Sverige använde sig av intagningsprov till högskolan!

Djupt och varaktigt lärande gynnas av en autonom (dvs. inre) motivation. Allt jag det senaste halvåret läst om motivation pekar på detta. Betyg är i sig själv en yttre motivation - moroten om man så vill, men lika ofta piskan - och detta, tillsammans med allt det för med sig i form av yttre kontroller påverkar den autonoma motivationen negativt. Till detta hör att lärarrollen blir kluven. Samtidigt som vi ska vara den som erbjuder motiverande lärandesituationer och en trygg och stimulerande vuxenrelation, ska vi vara domarna som står där i slutet av kursen och godkänner... eller underkänner. Att bygga upp relationen med och självförtroendet hos eleven som fick F, efter sommarlovet när nästa kurs följer, är inte alltid lätt. Utan betyg kan läraren och eleven tillsammans koncentrera sig på lärande (vilket naturligtvis inbegriper bedömning) och inte på tjänstemannautövning.

No Failing Grades On This Steet på Flickr av Alan Levine (CC BY 2.0)
Dessutom är betygen, som det så många gånger konstaterats, inte likvärdiga. Ursäkta min lättja denna sommar om jag inte rusar ut efter bevis i denna fråga, men vi är väl alla vid detta laget överens om det uppenbara i att elever med samma kunskaper och färdigheter inte nödvändigtvis får samma betyg? Detta är inte särskilt konstigt - att en enda bokstav, helt likvärdigt över landet, ska tillämpas för att sammanfatta något så komplext som kunskaper och färdigheter i ett ämne är ju helt omöjligt. Med inträdesprov får landets eftergymnasiala utbildningar möjlighet att fundera över vilka kvalitéer och färdigheter de egentligen vill att deras sökande ska ha och eleverna får möjlighet att söka på likare villkor än idag.

Min ställning i sakfrågan - att ha inträdesprov i stället för betyg som urvalsmetod på universitet och högskolor - känner jag ganska mig säker på. Att det inte är en simpel övergång inser jag naturligtvis och exakt hur det ska se ut och fungera vet jag inte. Ytterligare frågor, NPs roll och utformning och hur man uppmärksammar och hjälper elever som behöver extra stöd, kräver diskussion. Nu undrar jag dels vad ni andra tycker, och dels om det ens finns någon som driver den här frågan politiskt i Sverige?

söndag 24 februari 2013

Till politikerna: kort önskelista!

Jag tycker skolpolitik är svårt. Jag har absolut inga kompletta förslag på vad som skulle behöva göras. Jag vet bara ett par saker jag hade gjort om jag varit skolpolitiker - tagit det lugnt och begravt mig i forskning ett bra tag - och ett par saker jag inte hade gjort - infört betyg i trean, och pratat om katederundervisning stup i kvarten. Men, annars - ja, jag är inte det minsta säker.


Anyway, när jag såg att en samling kloka personer på Twitter funderat på att skapa ett politiskt oberoende skolmanifest började jag fundera på om det ändå finns vissa lösningar jag vurmar för. Och det fanns det ju! Så här kommer två konkreta förslag som jag tror hade höjt svenska skolans kvalitet:

Mentorstjänster

Mycket av lärarnas administrativa arbete upplever jag ryms inom mentorsuppdraget, en syssla nästan varje lärare har. Här finns hemkontakter, frånvarorapportering, informations- och organisationsarbete och mycket annat beroende på ålder, skolform och kommun. Min erfarenhet är också att denna arbetsuppgift, som kräver mycket tid, inte syns på ett proportionerligt sätt i tjänstefördelningen.

I stället för att per automatik lägga mentorsuppdraget på lärare skulle jag vilja se mentorstjänster där en person ansvarar för en större mängd elever. I mentorsuppdraget skulle förutom de administrativa uppgifterna ingå att faktiskt vara mentor, i ordets rätta bemärkelse, till eleverna. Genom att ha möjlighet att göra klassrumsbesök i "sina" klasser och följa undervisningen i olika ämnen hade en sådan person mycket lättare kunnat skaffa sig en helhetsbild av elevernas skoldag och dynamiken i de olika klassrummen. Rollen som mentor hade också blivit tydligare eftersom denne inte samtidigt skulle sätta betyg på eleverna.

I wanna hold your hand av Joseph M Rosell på Flickr (CC BY 2.0)
För första gången under mina 11 år som lärare har jag en mentorsfri tjänst i år (under vårterminen) och kan för första gången själv uppleva hur många icke-pedagogiska arbetsuppgifter som helt enkelt faller bort med mentorsuppdraget.

Brasklapp: jag vill härmed inte säga att all kontakt mellan lärare och hemmet skulle upphöra, men dessa samtal skulle vara fokuserade på elevens lärande och inte en massa annat.

Och PS. Det skulle inte läggas ytterligare undervisning på tjänsten i stället för mentorsuppdraget.

20/80-tjänster

I Daniel Pinks eminenta bok Drive, kan man läsa om vad som skapar inre motivation. Och precis som det inte är betyg för elever, är det faktiskt inte lönen för lärare. I stället är det autonomi, mening och flow i strävan efter mastery.

När jag för drygt tre år sedan blev IKT-utvecklare på 20% fick jag i praktiken det som Pink kallar FedEx Days - en dag i veckan att arbeta på egna projekt. I mitt fall fanns det naturligtvis ett uppdrag från rektor som beskrev vad som förväntades av mig, och mitt arbete skulle naturligtvis gagna skolan som helhet. Så det kanske inte är exakt en FedEx Day. Men uppdraget sammanföll ju med något jag brinner för: hur man kan använda IKT för att förbättra undervisningen, och detta fick jag använda 20% av min arbetstid till att tänka på, prova på, utvärdera och sprida. Och detta skapar flooow, och det i sin tur bereder vägen för mastery - skicklighet.

Alla lärare kan kanske inte ha 20/80-tjänster samtidigt, men det är min fasta övertygelse att om t.ex. var fjärde eller femte lärare kunde få ett år med en sådan tjänst, på en slags rullande basis så att det kommer alla till del, skulle skolutvecklingen få en jäkla kraft, hela kollegiet skulle stärkas, och lärare skulle bli utveckla sig själva och andra och bli ännu skickligare, i stället för att rusa omkring och kippa efter andan, med tusen sysslor och nätt och jämnt hålla näsan ovanför vattenytan.

Alltså...

Min lösning är alltså inte särskilt komplicerad eller ens kontroversiell för den bygger på något som väldigt många är överens om: låt lärare vara lärare - och inget annat. Med arbetsro och en renodlad pedagogisk lärartjänst med utrymme för utveckling av nya metoder, tror jag att man kommer riktigt långt med att förbättra svenska skolan.

Mer tankar finns, men detta var vad det räckte till en söndagskväll i influensans kölvatten. Godnatt.

lördag 12 januari 2013

Att Googla eller inte Googla. Det är frågan!

Ja. Det är sannerligen frågan. Och idag menar jag inte "googla" i bemärkelsen göra en sökning med hjälp av Googles sökmotor, utan att använda sig av Googles kontokrävande tjänster.

I dagarna har nämligen det slutgiltiga utlåtandet från Malmö stads jurister kommit och summan av kardemumman är att lagen inte tillåter att vi tecknar avtal med Google för att använda deras lärplattform Google Apps Education. Lagen tillåter inte heller att vi uppmanar eleverna att skapa konton hos Google för att använda deras tjänster och verktyg i undervisningen. Vill man läsa mer i detalj vilka utlåtanden juristerna har gjort och hur en (driven, framtidsorienterad) skolledare ser på detta kan man med fördel läsa Edward Jensingers inlägg i frågan.

Inte använda Googles tjänster i undervisningen.

Förutom alla de praktiska fördelar Google ger i skolans vardag, och förutom att Googles tjänster gör det möjligt att förverkliga och understödja nytänkande, relevant och kreativ undervisning, så är det ju så att jag faktiskt enligt läroplanen är skyldig att ge mina elever digital kompetens. Digital kompetens är också en av de åtta centrala kompetenserna som EU har formulerat. Så jag upprepar:

Inte använda Googles tjänster i undervisningen?

Jag vet inte riktigt vilken metafor jag ska använda för att på ett rättvist sätt visa hur bisarrt detta ter sig för mig. Vi ska lära oss laga sushi, men ni får inte använda fisk? Vi ska lära oss simma, men ni får inte hoppa i vattnet? Google erbjuder ett oöverträffat smörgåsbord av tjänster som alla har enkla, intuitiva, smarta gränssnitt och är integrerade med varandra och webben runtomkring. Och ett konto täcker in allt. Det finns ingen annan enskild tjänst som kan mäta sig med det Google erbjuder, men inte ens om man plockar ihop ett potpurri av allt webben har att erbjuda (det som finns kvar att använda om man följer lagstiftningen som naturligtvis påverkar även andra tjänster) skulle man uppnå samma kvalitet och användarvänlighet.

När jag frustreras och vill ha hjälp i mitt yrkesliv finns det ett ställe jag alltid beger mig till - Twitter! Det gjorde jag också igår. Här följer ett axplock av de röster som hördes där.








Förutom alla de frågor som lyftes, och de hejarop som hördes, blev det rätt snabbt tydligt att många skolor i Sverige använder Google Apps, trots att det enligt juristerna här i Malmö står i strid med lagen.

Jag har fullt förtroende för våra juristers kompetens, och kan inte tänka mig att juristerna i Västervik, eller Sollentuna, Stockholm och Borlänge är några dönickar de heller. Felet ligger någon annanstans och på en annan nivå. Därför vill jag, efter att ha bedrivit undervisning med hjälp av IKT i ett antal år, nu säga följande:

Föråldrad eller tvetydig lagstiftning, 
kan inte diktera hur undervisningen
 ska se ut i ett modernt klassrum.

Med det sagt förlikar jag mig själv med situationen. Det ingår inte i mitt uppdrag att lagstifta. Mitt uppdrag är att ge mina elever en relevant, och utvecklande undervisning i enlighet med läroplanen, och det tänker jag fortsätta göra. 

Fler skolor kommer att sälla sig till de som redan använder Google Apps och andra tjänster som står i strid med lagen eller befinner sig i dess gråzoner, men det torde vara klart för de flesta att inget samhälle vill hamna i en situation där lagen befinns vara så bisarr och oförenlig med praxis att den inte upplevs som nödvändig att följa. Därför är det av yttersta vikt att de tjänstemän som ansvarar för och har mandat att ändra på lagstiftningen som rör PUL och molntjänster agerar med största skyndsamhet. Det vill säga: nu.

tisdag 23 oktober 2012

Öppet brev till Tomas Tobé (M)!

Hej Tomas!

I Sydsvenskan den 8 oktober berättade du om nya förslag för svensk skola. Ända sedan jag läste artikeln, har jag gått och grunnat och det var bland annat denna formulering som satte igång många tankar:
- Jag hoppas att vi går mot en skola där de riktigt bra lärarna används till att undervisa så mycket som möjligt. Kanske behövs det då lärarsekreterare i den svenska skolan
Funderingen kom efter ett uttalande om positionen som förstelärare och att dessa speciella individer bör få mindre administration så att de kan undervisa mer. Lärarsekreterare och mindre administration - för alla lärare - är en bra idé. Jag vet dock inte om man utnyttjar en särskilt kompetent lärares expertis på bästa sätt om man lägger mer undervisning på denne. Det är snävt tänkt.

Tvärtom undrar jag om inte förstelärare borde undervisa lite mindre för att kunna arbeta aktivt inom organisationen med bred fortbildning av kollegor, som lärarcoacher, och som pedagogiska rådgivare till ledningsgruppen. Om förstelärare på detta sätt får möjlighet att bedriva skolutveckling på bred front gagnas långt fler elever, än om försteläraren får en extra klass. Därför hoppas jag att ert färdiga förslag kommer att ha en mer öppen och kreativ inställning till förstelärarens roll.

Ett annat förslag som har med administration att göra rör mentorsrollen. Personligen skulle jag säga att detta är en av de mest tidsslukande, administrativa rollerna en lärare har. Mentorskapet ska ta ett helhetsgrepp kring elevens studiesituation, men rollerna som både mentor, pedagog och betygsättande tjänsteman är ibland svåra att förena på ett bra sätt.

Taking off av doegox på Flickr (CC BY-SA 2.0)
Därför kanske ett arbetslag ska bestå av elevernas pedagoger - och en icke undervisande mentor, som är ansvarig för alla arbetslagets elever? En sådan här organisation skulle ta bort mycket administrationsarbete från lärarna och samtidigt ge eleverna en mentor som inte har en tjänstemannaposition gentemot dem och ska sätta betyg. Dessutom skulle en person med en mentorstjänst kunna ta del av undervisningen i olika ämnen och därmed få en mycket mer heltäckande bild av hur eleverna och gruppen fungerar i olika sammanhang. Detta skulle vara en stor tillgång både för elevernas och pedagogernas utveckling.

Sist men inte minst. När man nu planerar att frigöra tid för lärarna genom att minska ner på de administrativa uppgifterna, uppmana då inte arbetsgivaren att lägga på mer undervisning i stället. Det är att ge med ena handen och ta med den andra. Att hitta kreativa lösningar, att se elever, att utvecklas som pedagog, kräver tid som bara är "tom". Det är i dessa stunder av pauser och lugn, som idéer landar och elever lyfter.

Många hälsningar, Camilla Lindskoug

onsdag 10 oktober 2012

Föräldratycket 8 - Tack!

Lilla ledsna dagisjag
När jag själv gick på dagis under tre plågsamt ensamma månader när jag var fyra kände jag mig osynlig. Borttappad i ett hav av barn. Om jag vill, kan jag fortfarande ta fram gruppfotot och titta in i mina ledsna barnaögon.

När jag skulle skola in min egen lille påg, Sam. Ja, då var jag faktiskt lite orolig. Orolig för att han skulle försvinna i barnhavet, och stå ensam och tvingas möta en känsla av att han kanske inte riktigt fanns, att han inte var viktig.

Men mycket har hänt på 30 år. Så mycket är uppenbart! För personalen på Sams förskola är förbannat proffsiga. Det här är en grupp pedagoger som inte bara har en tydlig pedagogisk samsyn, utan också är skickliga på att se småttingarnas olika behov och kompetenser, och deras roll i den större gruppen. Under hela sin tid på förskolan, med alla de olika faser i sin utveckling som Sam gått igenom, har personalen sett honom, var han befinner sig, och mött upp för att han ska kunna ta sig vidare och växa på bästa sätt.

Så jag vill tacka!

Jag tackar för att han inte bara är en unge vilken som, utan för att han får vara SAM. Men också SammeLammeDingDång - och Elsa - när andan faller på!

Jag tackar för att han får känna sig intressant, viktig, rolig, tuff, snäll, duktig, arg, kunnig, tokig, omtänksam, glad, liten och ledsen. För att ni ser allt det i honom och för att han får veta att allt det kan - och FÅR - rymmas i honom.

Jag tackar för att ni går ut fast det regnar så att han kan gegga och plaska, för omtanken när han får huvudvärk, för allt han har lärt sig om det stora livet, om andra och om sig själv.

Till ALLA som jobbar på Roskilde förskola i Malmö (men lite extra till Isadora:)) för att ni är så himla vassa på att ge våra barn en bra start. När det gäller ungarnas liv ute i stora världen är det hos er det börjar - och hos er börjar det så bra!

Sam lyssnar på den magiska stenen. Bild från förskolan





torsdag 27 september 2026

No pain, no gain? Avtalet 2012

I ett inlägg - Show me the money - från den 15/6 i år summerade jag mina känslor inför årets avtalsrörelse så här:
Den här avtalsrörelsen verkar det dock som om facket inte bara tänker vika ner sig som vanligt, så innan jag skiter i avtalsrörelsen för den här gången vill jag säga en sak. Jag har betalt i runda slängar 25.000 spänn till er [LR] under mina lärarår. Dags för verkstad. Stå pall för trycket. Vik inte ner er. Och till SKL och alla beslutsfattare. Pynta upp eller håll käften om hur fina och viktiga vi lärare är.
Den känslan.
Jag gillar mitt inlägg. Jag gillar min inställning att pengarna inte är allt. Jag gillar att mina känslor för yrket, och mina ambitioner, är oförändrade. Men faktum är att facket vek ner sig den här gången också. De 25,000 jag betalt fick jag inte mycket för. Det blev ingen verkstad. Allt var som vanligt. Förutom förväntningarna, viljan och jävlar anamman hos alla lärare förstås. Och i år är det den som kommer att göra skillnaden - för facken.

Jag kommer att säga upp mitt medlemskap i LR nu. Jag tycker helt enkelt inte att jag får valuta för pengarna. Jag inser vikten av att lärarna står enade och att det finns ett starkt fack, men i stället för att strejka som en markering för ett missnöje, får min markering - i alla fall för tillfället - bli att lämna en organisation jag inte har förtroende för.

I dagens SvD föreslår Jens Croneman, Philip Dante och Lars-Göran Hultberg i en debattartikel en rimlig lösning inför framtiden:
Nu behövs nya krafter i Lärarnas Riksförbund. Ni i styrelsen som röstade ja till avtalet bör ställa era platser till förfogande. Som ordförande bör Metta Fjelkner definitivt göra det efter detta misslyckade avtal
En annan snygg gest hade varit om ordföranden - vem som än sitter på posten i framtiden - uppbar samma lön som den genomsnittlige läraren. I stället för 96 278 kr i månaden.

torsdag 21 juni 2012

Körlings ord - live!

I den här sändningen från Lärardagarna i Stockholm kan man se Anne-Marie Körlings föreläsning om vad vi pratar om i skolan, vi lärare emellan. Vik hädan, kepsdebatten! Välkommen stolta, viktiga, relevanta diskussioner om metod och goda exempel!

fredag 15 juni 2012

Show me the money

Show me the money av Camilla Lindskoug
Det här inlägget kommer att glädja min kollega Jens Croneman. Det kommer att glädja honom för att jag här kommer att erkänna att - jo - pengarna spelar roll.

Jag brukar nämligen säga till Jens att pengarna inte är så viktiga för mig. Jag brukar också säga att jag hellre ser en förbättring av mina arbetsförhållanden, än mer pengar om jag måste välja. Båda de här sakerna är sanna. Dels har jag rätt bra lön (för att vara lärare), och dels tycker jag egentligen mina spenderbyxor är stora nog som de är. Folk behöver inte hur mycket pengar som helst tycker jag. Och tiden - ja, den är ofta knapp, och mer arbetsro hade alla i skolan varit betjänta av. Vidare kommer pengarna aldrig att vara skälet till att jag går till jobb eller att jag älskar det. Jag vill ABSOLUT INTE ha kollegor som har valt yrket för att det är softa pengar. Bara tanken skrämmer mig.

Ändå. Varje avtalsrörelse brukar jag stundtals gripas av en omåttlig ilska (lyssnar du Jens?) Jag brukar fundera på att lämna facket också. Varje år. Och SKL och politikerna? Jag skulle vilja ta tag i deras välpressade kavajslag och skaka dem tills tänderna rasslar. Med mellanrum och allt. Och varför det då? Jo, för att det är så förbannat mycket snack. Vi är så viktiga, vi lärare. Vi har framtiden i våra händer. Vi bär kommande generationer på våra starka, tåliga axlar. Men, hörni - kom med något jag inte redan visste! Dags för lite verkstad!? Show me the money, om vi (och därmed ungdomarna) är så förbannat viktiga! Annars är det bara snack. Och då är det bättre att ni är tysta, än hånar mig med er falskhet. Det är snacket. Det är det som gör mig arg.

Sen brukar jag upptäcka att all den där ilskan gör mig till en surare människa och därmed en tråkigare, lynnigare och sämre lärare. Så jag skiter i den förbannade avtalsrörelsen och låtsas som om den inte finns. Det brukar alltid gå över. Yrket är för kul, och jag har det för bra i livet för att det ska plocka ner mig. Men det finns där. Och det skaver lite. Det gör det.

Den här avtalsrörelsen verkar det dock som om facket inte bara tänker vika ner sig som vanligt, så innan jag skiter i avtalsrörelsen för den här gången vill jag säga en sak. Jag har betalt i runda slängar 25.000 spänn till er under mina lärarår. Dags för verkstad. Stå pall för trycket. Vik inte ner er. Och till SKL och alla beslutsfattare. Pynta upp eller håll käften om hur fina och viktiga vi lärare är.

Själv ska jag fortsätta vara en bra lärare, och jag tänker bli bättre med eller utan stålar, för det är för roligt för att låta bli. Och så ska jag svära lite mindre när jag har lugnat ner mig. Det lovar jag.

torsdag 17 maj 2012

Lärartycket 3 - Var ligger mitt fokus?

Jag tar över #lärartyckets stafettpinne från Kristina Alexanderson som skrev inlägget Lärarens röst - mötet och insikten

Två nyheter om lärare har dominerat debatten om yrket de senaste dagarna. Först kom Lärarförbundet med larmrapporten om att en av sex lärare har lämnat yrket sedan de avslutat sin utbildning och sedan fick vi veta att lärare över hela landet i onsdags marscherade för att överräcka namnlistor till ansvariga kommunpolitiker. Kravet är 10 000 i månaden mer i lön och bättre villkor.

Jag tycker att fackföreningarna, politiker och allehanda tyckare har varit väldigt bra på att påtala vad som inte funkar i skolan. Vad som sedan krävs för att åtgärda alla dessa problem har också många försökt finna svar på, med varierande framgång.

Bra nog så. Men väldigt liten medial plats ges åt allt det härliga som händer i skolan varje dag och allt det inspirerande utvecklingsarbete som pågår (ja, förutom det Jan Björklund förfasade sig över - och missförstod - nämligen hur iPads kan användas i undervisningen)

I min vardag har jag därför valt att inte fokusera på:
  • att jag ibland är stressad
  • att det ibland blir konflikter 
  • att det finns en hel del byråkrati och pappersarbete
I stället väljer jag att fokusera på (ingen inbördes ordning):
  • att jag tycker det är roligt att sitta och planera ihop ett nytt moment och få alla trådar att knytas ihop i målens slutknut
  • att prata bedömning, kunskaper, och utveckling med elever
  • att jag i stort kan planera min egen arbetsdag
  • att läraryrket befinner sig i en fantastiskt spännande period av utveckling vad gäller metoder och kunskapssyn
  • att jag får åka ut och föreläsa om IKT och formativ bedömning
  • att jag får så mycket inspiration av ett nationellt lärarkollegium via webben
  • att känna pulsen av att vara omgiven av 500 tonåringar
Och en del karameller suger jag extra mycket på:
  • Känslan som uppstår när man har 25 personers fulla och odelade uppmärksamhet som i en liten ask
  • Känslan som uppstår när poletter trillar ner
  • Känslan som uppstår när elever glömmer att de är i skolan för att de är så upptagna med att utvecklas
  • Känslan då man lyckas lösa konflikter och alla känner sig som vinnare
Att prata om saker som inte funkar är viktigt och nödvändigt. Att bara prata om saker som inte funkar är förkastligt och skadligt. Därför tycker jag det ska bli fantastiskt härligt att få se vad 100 lärare har att säga om både det som är mindre bra, bra och fullkomligt fantastiskt med att vara lärare!

För fler av mina historier om vad som är härligt med skolan, besök min blogg på För Det Vidare
På #lärartyckets första inlägg hittar du en lista på fler som skrivit och som ska skriva för #lärartycket

Camilla Lindskoug, gymnasielärare svenska och engelska, IKT-utvecklare, @thesmoosch

måndag 2 april 2026

Dags att nyansera skoldebatten och blicka framåt!

Idag fick jag nog. Idag läste jag den femteelfte debattartikeln i ordningen om vår kassa skola. Det råkade vara Dick Harrisson och Katarina Harrisson Lindbergh som fick bägaren att rinna över med sitt inlägg "Vi måste sluta nedvärdera kunskap", men de är ingalunda ensamma om att bespotta den svenska skolan, och SvD Brännpunkt som publicerade den, är inte heller den enda tunga gammelmediala dagstidningen som gladeligen publicerar ytterligare en domedagsprofetisk bild av min arbetsplats.

Jag är trött på att porträtteras som en underbetald, överarbetad, stackare. Jag är trött på att blivande lärare ständigt får höra vilken lågpresterande, slö kull de tillhör. Jag är trött på att mina elever varje dag informeras av media vilken kass och undermålig utbildning de får, och hur dåligt de mäter sig med andra länders ungdomar. Och jag är sannerligen trött på alla förståsigpåares upprörda tyckanden.

Det finns nämligen en annan skola, andra lärare och andra elever än den som beskrivs av media. Det är inte en problemfri skola där alla har högsta betyg och inte ett moln syns på himlen. Men det är en spännande arbetsplats, med inspirerade, proffsiga kollegor, med intresserade, skärpta lärarstuderande, och med elever som gör det roligt och spännande att gå till jobbet på varje dag. Den skolan finns OCKSÅ.

Det är dags att se det som är bra med skolan, och det är dags att bygga vidare på det. Alla som har valt att konstatera sakers förfärliga tillstånd? Tack! Och adjö! Det är bra med er nu. Vi ska inte sluta diskutera, men låt det vara en nyanserad, och framåtblickande debatt med syfte att vässa svenska skolan. Och låt ledarsidorna upplåta utrymme till denna debatt i stället för att låta folk använda skolan som politisk slangbella eller knyta stenar runt skolan och sänka den.

PS. Jag ser att Harrissons har poänger med sin text och att den avslutar med ett upprop för kunskapen. Det är fint. Men textens hela fokus finns på det som är negativt, som så många andra artiklar.

torsdag 13 oktober 2011

För det vidare - en satsning i Skolverkets regi!

Under det närmsta året kommer jag förutom här på IKT-skafferiet, även att blogga i Skolverkets regi på deras sajt Fordetvidare.se. Sajten har skapats på uppdrag av regeringen och har som syfte att locka unga människor till läraryrket. Min roll blir att tillsammans med fem andra lärare i Sverige blogga om hur det är att vara lärare. I ett pressmeddelande som skickades ut i tisdags säger jag så här om mitt skäl att delta i satsningen:
- Jag vill bidra till en jämvikt i debatten och ge en mer nyanserad bild av läraryrket. Därför kommer jag att skriva om min vardag - både om utmaningarna och om de glada stunder som gör att jag så gott som varje kväll kan känna mig sugen på vad morgondagen har att erbjuda.
Med debatten menar jag den nästan enbart negativa uppmärksamhet som riktats mot skolan och lärare de senaste åren. Det är en debatt som behövs, men den är ensidig, och där vill jag ge en annan bild av skolan -min! Här nedan listar jag de andra spännande lärare som också bloggar tillsammans med mig på sajten, samt länken till min blogg där. Besök oss gärna och se om du känner igen din egen vardag!

Josef Sahlin
Kristina Olsson
Mats Larsnäs
Anne-Marie Körling
Carl-Mikael Larsson
Camilla Lindskoug


söndag 28 augusti 2011

Ett stjäl [sic] att ladda ner olagligt.

The Holy Grail?
Hela sommaren har jag längtat efter den 29 augusti då Lil Waynes efterlängtade Tha Carter IV släpps efter åratals spekulationer, och uppskjutna releasedatum. När nu de sista självande timmarna av väntan tickar förbi tänkte jag att jag i alla fall kunde gå in och förhandsbeställa skivan för att förstärka känslan av att väntan snart är över.

Men se det gick inte. För jag bor ju inte i USA. Jag försökte skapa ett amerikanskt iTunes-konto, men för det krävdes en amerikansk adress, vilket jag ska erkänna att jag efter en timmes kverulerande faktiskt fejkade. Men det räckte ändå inte eftersom iTunes upptäckte att mitt kontokort inte var amerikanskt. Jag ska inte berätta om alla innovativa tips jag stötte på när jag surfade efter en lösning på problemet. I stället frågar jag följande:

Hur tänker skivbolagen, eller om det nu är iTunes? Är det inte bättre med sex miljarder potentiella kunder i stället för 310 miljoner? Med endast analog musik kanske det funkar att dra ut på plågan för att bygga upp en hajp kring en produkt, men i en digital värld gör det inte det. Folk hittar plattan på andra ställen och laddar ner den olagligt i stället. Många gör det säkert med föresatsen att sedan betala för produkten när möjligheten till slut erbjuds (ni hör hur bisarrt det låter!), men hur många kommer ihåg att göra det, och hur många gör det om skivan visar sig vara kass?

Jag kan inte sluta mig till annat än att de eventuella hinder som kan finnas (belastning av servrar, anpassning av format och avtal) kan lösas på antingen teknisk eller logistisk väg. Och det borde det väl vara värt lite extra jobb om man kan tjäna mer pengar? Dessutom gör det mig heligt förbannad att en industri som så högljutt och hjärtskärande klagat över alla brottslingar som stjäl deras produkter, inte är mer måna om ta hand om alla kunder som mer än gärna betalar!

Vill ni läsa en bok som intressant, initierat och sansat diskuterar hur en hel generation håller på att kriminaliseras av förlegade upphovsrättslagar? Läs Lawrence Lessig's Remix.

Vill ni läsa en intressant, skrämmande, självömkande diskussion om hur webben har tagits över av en talanglös, tjuvaktig pöbel som dödar äkta kreativitet? Läs Jaron Lanier's You Are Not a Gadget.


torsdag 23 juni 2011

Webbens nyckelord: social

Man kan lugnt säga att den sociala aspekten genomsyrar det mesta av webben sedan ett par år tillbaka. Allt kan gillas, favoriseras, kommenteras och diskuteras. Och detta är bara de sociala handlingar som erbjuds på de flesta handels- och publiceringssajter. Naturligtvis finns också de renodlat sociala sajterna där den digitala samvaron står i centrum: Facebook och Twitter för att nämna några centrala giganter.

Begreppet irl (= in real life) känns numera förlegat och får en mer att tänka på svunna tider, då Internet präglades av anonymitet. Diskussioner kring säkerhet och fula gubbar florerade. Idag är det inte många som drar sig för att väldigt öppet och ibland något gränslöst visa vem de är med all tänkbar tydlighet. I Facebookgänget får du inte ens vara med om du är anonym. Facebook klagar ifall du har en tydligt "anonym" identitet. och inte många försöker slingra sig. Vad är poängen med Facebook om folk inte kan hitta dig, och inte vet vem du är?
Social Media 01 by  Rosario Ochoa (CC BY 2.0)
Som jag skrivit innan i inlägget Twitter - och kvinnan med två ansikten suddas gränserna mellan det privata och professionella lätt ut i de sociala medierna. I framtiden lär fler roller och indentiter blandas ihop. Den generation som sedan tidig tonår figurerat på Internet och skapat sig en digital identitet som med tidens gång kan bli rätt fyllig, kommer i livets olika skeden att få tillfälle att fundera över hur sjutton de ska sudda ut det förlutna eller stöpa sig själv i nya former. Övergångarna från studentliv till arbetsliv, från singel- till parliv, från barnlöshet till föräldraskap och, slutligen från arbetsliv till pension, kommer alla att ge oss anledning att begrunda de digitala versionerna av våra jag. Sanningen är att vi idag inte har någon egentlig, sakligt grundad översikt över vad eventuell social gränslöshet på webben kan innebära för oss i framtiden.

Den som har varit försiktig, betänksam och selektiv när det gäller statusuppdateringar, bilder och kommentarer kommer kanske att klara de här övergångarna bättre. Eller så kommer så många att "lida" i sviterna av åratals medial överexponering att ingen kommer att känna sig villig att döma andra, av rädsla för att ens egna aktiviteter ska synas mer ingående. Vill man vara positiv kan man hoppas att detta kommer att  göra mänskligheten mer förlåtande, vidsynt och accepterande.

Webtreats Social Media Magic Marker Icons by webtreats (CC BY 2.0)
Ska man återkomma till hur ens digitala identitet kan påverka den professionella sfären kan man konstatera att värdet av det man tidigare kallade ett "stort nätverk" har en helt annan tyngd idag. Man kan lätt föreställa sig att det är mer effektivt att skicka ut en efterlysning via sitt sociala medienätverk, där alla på en sekund kan se ens önskan om sommarjobb, uppdrag, lägenhet, eller borttappad DJ-dator (Mark Ronson i förra veckan), än vad det tidigare var att ringa till alla i Rolodexen för att förhöra sig om samma sak. Naturligtvis kunde man väl sätta sin sekreterare på det, men då skulle hon ju kanske inte hinna knattra in morgonmötets viktiga PM på skrivmaskinen.

Ens professionella validitet och värde speglas ju också i de profiler man har på nätet. På Twitter skapar musiker en fanbase genom att belöna retweets med att idolen följer en. Eller, om man ska vara cynisk, att idolens assistens följer en. Har du tillgång till en del nyckelperoner med tusentals viktiga kontaker på Facebook eller LinkedIn ökar du dramatiskt dina chanser till arbetstillfällen, men också det faktum att dessa viktiga personer har valt att följa eller liera sig med dig är naturligtvis en signal till andra att du också är lite viktig.

Cross, St Pancras Old Church, London
by GanMed64 (CC BY 2.0)
Samtidigt finns det en tendens att numera påtala digital lösaktighet. När Tila Tequila till slut hade över miljonen vänner på MySpace var det ju inte precis en fjäder i hatten att vara en av dem. Inte kändes den vänskapen så speciell då. Och känslan av att ha prostituerat sig själv när man önskat sig @LilTwist som följare på Twitter genom att på hans uppmaning retweeta ett meddelande och sedan INTE blir följd, är inte kul. Det föder till och med en smula bitterhet. (Eftersom han är typ 18, och jag är 35 och borde veta bättre, har jag dock förlåtit honom).

Avslutningsvis. Vid årsskiftet kunde man på Facebook få en vacker, snirklig sammanfattning i text av sitt Facebookår. Det var trevligt och lite vemodigt. Med denna i åtanke kan jag redan för mitt inre öga se den app, som i livets slutskede samlar in all den information som under ens livstid publicerats på webben, för att effektivt bearbeta, frisera och producera en multimedial (och interaktiv) dödsruna av den sociala varelse som varit - du.

måndag 20 juni 2011

Tydlig avsikt när det gäller IKT i samhällsprogrammets examensmål

Från colourbox.com
När jag för ett antal månader sedan läste ämnesplanerna för svenska 1 och engelska 1 måste jag säga att jag blev besviken. Jag tyckte inte att ämnesplanerna tryckte nog på förmågan att orientera sig i digitala miljöer, och använda digitala redskap.

När jag nu till slut har gjort slag i saken och läst merparten av de lagar och förordningar som reglerar gymnasieskolan - i den ordning vi har fått oss föreskrivna - känner jag mig lugnare. I examensmålen för samhällsprogrammet står det tydligt:
Utbildningen ska behandla mediernas och informationsteknikens förutsättningar och möjligheter. Eleverna ska därför ges möjlighet att utveckla dels kunskaper om kommunikation och om hur åsikter och värderingar uppkommer, dels färdigheter i att kommunicera och presentera sina kunskaper, bland annat med hjälp av digitala verktyg och medier... Utbildningen ska  därför utveckla elevernas förmåga att söka, sovra och bearbeta information med källkritisk medvetenhet. 
Detta är väl relativt löst formulerat, men läser man sedan Kommentarerna till examensmålen (s. 259) framgår det än tydligare att man lägger vikt vid det här (min kursivering):
Kommunikation och modern medie- och informationsteknik betonas i examensmålen och är viktigt för hela utbildningen, inte bara för medieinriktningen. Med medier avses budskapets bärare och med informationsteknik de tekniska förutsättningarna att förmedla. Information sprids genom en mångfald av olika medier på ett sätt som innebär att den enskilda människans möjligheter att sprida åsikter snabbt, såväl lokalt som globalt, ständigt utvecklas. Detta ställer stora krav på samhällsmedborgarna att behärska de nya medier som utvecklas och att kunna använda dem i det dagliga livet. I utbildningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om kommunikation och om hur åsikter och värderingar uppkommer. De ska också ges möjlighet att utveckla färdigheter i att kommunicera om och presentera sina kunskaper, bland annat med hjälp av digitala verktyg och medier. Det ställer krav på att arbetssätt som inkluderar detta ingår i utbildningen, och att olika typer av relevanta verktyg är tillgängliga för eleven.
Oavsett vad som står angivet i de enskilda ämnesplanerna är det alltså centralt for programmet att eleverna ges goda möjligheter att utveckla sin förmåga att navigera och bli goda medborgare i Den Nya Världen: Internet.

söndag 5 juni 2011

Twitter - och kvinnan med två ansikten.

När det gäller sociala medier har jag nog generellt haft en grov uppdelning som lyder: Facebook för det privata, och Twitter för det professionella. I livet har jag haft en uppdelning som lyder: arbeta på jobbet; var ledig hemma.

De här gränsdragningarna har successivt suddats ut i takt med att jag arbetat allt intensivare med webben i klassrummet, och gränsen mellan vad som är privat och professionellt ställdes på sin spets när jag för någon vecka sedan skaffade mig en privat, och relativt hemlig/anonym Twitterprofil.

By istolethetv (CC BY 2.0)
Varför gjorde jag det, då? Ja, lite för att jag ville prova vad det skulle innebära och för att jag tycker att man måste prova olika saker om det är meningen att man ska kunna råda andra i liknande frågor på ett trovärdigt sätt. Men krafsar man gömmer sig andra funderingar bakom beslutet. På Twitter är det huvudsakligen IKT-folk som följer mig, och det har också blivit det jag i huvudsak twittrar om. Men, allt eftersom att jag använt Twitter mer, har jag också velat twittra om andra saker, och ungefär här dyker det upp en intressant fråga: vilken bild vill jag att mina kollegor (som jag sällan eller aldrig träffar irl) ska ha av mig?

Min privata Twitter är på engelska, handlar mycket om musik (droghyllande, snuskig musik om kvinnor, livet och makt. Bland annat), kryddat av mer eller mindre oseriösa observationer och funderingar. Inget jag skäms över. Jag kan tänka mig att ta en diskussion om hip-hop, även om jag ägnade 90-talet åt det, och oseriösa tankar har ju alla. Men vill jag att det ska vara det folk tänker på när de ser mitt namn? Twitter är trots allt ett utmärkt ställe att knyta professionella kontakter på.

By Surian Soosay (CC BY 2.0)
Samtidigt som jag alltså testar att tala med kluven tunga på Twitter, märker jag att min livsuppdelning (jobba på jobb och var ledig hemma) haltar betänkligt. Det kommer ofta sms från eleverna på kvällarna och både på Facebook, Twitter och nätet i övrigt pysslar jag ju med jobbrelaterade saker. Samtidigt sitter jag ibland på jobbet och letar mixed tapes och lullar runt både på webben och vid skrivbordet.

Den enda slutsats jag kan dra är att mitt privata och professionella liv inte är åtskiljt på samma sätt som förr. Läraren Camilla är människan Camilla, och tvärtom i mycket högre utsträckning än någonsin tidigare. Att jag är en bättre lärare på grund av detta är jag säker på; att jag är en bättre mamma och sambo, det vet jag inte riktigt än. Och häri finns nog framtiden. Om mina två Twitter-konton i framtiden ska mötas får jag fundera på. Och så får jag nog rådfråga mina två lärartestare som följer min "hemliga" profil.

fredag 15 april 2026

Tänka på allt eller tänka djupt - en splittrad tankegång.

I lurarna har jag Robyn och Nicki Minaj, bland andra. Framför mig har jag desktoppen med Twitter uppe. Och lite Blogger (som just hade upptäckt misstänksam aktivitet på mitt konto och ville hålla på verifiera saker och ting med mig). Och så måste jag ju ringa och boka om en röntgentid hos doktorn. Och skriva ett Mea Culpa-meddelande på Facebook till min före detta elev som jag alldeles glömde bort att fika med. Sedan Twitter igen - två nya tweets! Och byta musik.

Framför mig på skrivbordet ligger också den resterande rättningshögen från Malmo2058. Hälften har jag kvar. Sedan 8.20 har jag suttit, och nu, nästan två timmar senare är jag fortfarande på den första elevens produktion. Målet att bli färdig med det här bedömningsarbetet idag känns plötsligt fjärran, och jag börjar i stället tänka på hur viktigt det är att vi ger eleverna möjlighet att både diskutera det här med arbetsmiljö och koncentration och låta dem pröva på och jämföra olika sätt att arbeta.

Jag drar mig samtidigt till minnes någon undersökning jag läst (kanske i tidningen Modern Psykologi?) som drar slutsatsen att vi har blivit bättre på att multi-taska, men sämre på att föra djupare resonemang, och säga mycket om lite. Visst finns det ett värde av att hålla många bollar i luften (CV:ts viktigaste klyscha idag?), men det är ändå min fasta övertygelse att något av det vackraste som finns är en människa som i ett koncentrerat flow pressar sina tankar och idéer vidare till nästa utpost, och möter sin egen intellektuella potential i dessa hjärnans utmarker.

T Hoffarths The Trona Pinnacles from Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)
Webben är både ett hinder och ett redskap i det mötet. Och nu måste jag stänga ner min uppkoppling för att ge mig ut dit och möta mina elever i deras erövrade områden.

måndag 28 mars 2011

Prylrace för skolorna

Eftersom min skola är en av Malmös kommunala pilotskolor(vi är en av de första kommunala skolor som haft 1-1), provar vi olika verktyg för IKT i skolan. Men, när jag sitter här med iPadden och funderar på hur eleverna ibland klagar på de datorer de redan har ("vilka jävla skitdatorer!") när dessa hänger sig eller på annat sätt inte lever upp till förväntingarna, då inser jag att framöver kan det säkert bli så att några elever väljer den skola med bäst dator.

De senaste åren har det snarare varit så att några valt en skola som erbjuder laptop (strunt samma vilken), men i takt med att fler och fler skolor erbjuder detta, kan man naturligtvis bli mer kräsen än så. En liten, men ack så viktig andel elever, kanske kommer att föredra den skola där man erbjuder MacBook hellre än Mini-PC, eller varför inte en kombination av mobiltelefon och dator?

Denna bild har jag redigerat. Originalbilden kommer från Jangelo på Flickr (CC BY-NC-SA 2.0)

Det enda sätt jag ser som man kan värja sig från detta på, är att erbjuda undervisning av sådan oslagbar kaliber att ens rykte och förtroendekapital vinner över prylarnas tjusning. Kvalitet på de digitala hjälpmedlen i all ära, jag vet själv vad jag skulle föredra att vi använde oss av, men en skola som stimulerar elever att arbeta för sin egen framtid, med lust och målmedvetenhet, går aldrig att slå på fingrarna med en aldrig så tjusig laptop.

onsdag 8 december 2025

Google-koden gillas! Precis som Google.

För ett tag sedan läste jag Googled av Ken Auletta och imponerades av Googles värld. Jag kan dock inte minnas att jag blev orolig på något sätt - blev jag det har jag i alla fall snabbt glömt bort det. Nu spände jag även ögonen i Andreas Ekströms Google-koden för att se om den kunde tillföra något nytt. Och det kunde den.

Google-koden är framförallt en härlig läsupplevelse. Avkryddningar har påverkats när jag med näsan i boken och sleven i grytan, rört runt lite slött, medan sambon slängt misstänksamma blickar ut i köket för att se om jag sköter min någorlunda nytillkomna matlagningsuppgift. Ekström har, till skillnad från Auletta, inte lyckats få intervjuer med genierna själv, Page och Brin, men han har träffat många andra intressanta personer, både i Sverige och USA, och inom och utanför Google, som tillför spännande perspektiv på den digitala mastodonten.

Ekström själv använder Google friskt och är, om inte ett fan, så en aktiv användare av tjänsterna. Han lyckas dock få mig att reflektera över hur mycket information jag faktiskt lägger i deras händer och vad den skulle kunna användas till - både i positiv och negativ bemärkelse. Ett par kalla kårar av konspirationsskräck löper nerför ryggraden. En bra julklapp till alla som bara är det minsta nyfikna på webben och livet där.

söndag 21 november 2025

Är smileys pinsamma?

Jag har den senaste veckan börjat inse att jag inkluderar smileys i snart nog vartenda meddelande (mail, sms, statusuppdateringear, tweets) jag skickar. I stort sett all informell korrespondens, ibland även till människor jag inte känner så väl, får med sig någon form av smiley. Jag förmodar att även mina inlägg ibland har haft det:P

Amerikanarna var först - 1881 http://bit.ly/cLHKEk
I början var det begränsat till sms till elever, men det är ett minne blott. Därför undrar jag om det inte är dags att börja ifrågasätta mitt eget beteende:S Jag ryser ibland  när vuxna ska va "nere" med elever med avsikt att visa att man minsann inte är någon  stofil, som om man måste skämmas för att man har andra kulturella referensramar än tonåringar, och jag har undrat om mina mottagare ibland tänker: "vilken tönt!?" när de tar emot mina meddelanden.

Det finns ju också ett mått av lättja i användandet av smileys. I stället för att vara så noggrann i sitt ordval att ens intentioner inte kan missuppfattas, avslutar man sitt meddelande med en :) som har fått någon allmän innebörd av att allt är välmenande och utan underliggande hostilitet eller ironi. Det är ju inte särskilt utvecklande :(

Så jag måste fråga mig: kan det vara så att jag uppfattas som både lat och töntig? Eftersom jag inte är kvinna nog att göra den här bedömningen själv får ni gärna kommentera samt/ eller delta i min vetenskapliga ;) undersökning här intill.

PS. Alla smileys i det här inlägget är ironiskt menade.