Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg

fredag 15 april 2026

Tänka på allt eller tänka djupt - en splittrad tankegång.

I lurarna har jag Robyn och Nicki Minaj, bland andra. Framför mig har jag desktoppen med Twitter uppe. Och lite Blogger (som just hade upptäckt misstänksam aktivitet på mitt konto och ville hålla på verifiera saker och ting med mig). Och så måste jag ju ringa och boka om en röntgentid hos doktorn. Och skriva ett Mea Culpa-meddelande på Facebook till min före detta elev som jag alldeles glömde bort att fika med. Sedan Twitter igen - två nya tweets! Och byta musik.

Framför mig på skrivbordet ligger också den resterande rättningshögen från Malmo2058. Hälften har jag kvar. Sedan 8.20 har jag suttit, och nu, nästan två timmar senare är jag fortfarande på den första elevens produktion. Målet att bli färdig med det här bedömningsarbetet idag känns plötsligt fjärran, och jag börjar i stället tänka på hur viktigt det är att vi ger eleverna möjlighet att både diskutera det här med arbetsmiljö och koncentration och låta dem pröva på och jämföra olika sätt att arbeta.

Jag drar mig samtidigt till minnes någon undersökning jag läst (kanske i tidningen Modern Psykologi?) som drar slutsatsen att vi har blivit bättre på att multi-taska, men sämre på att föra djupare resonemang, och säga mycket om lite. Visst finns det ett värde av att hålla många bollar i luften (CV:ts viktigaste klyscha idag?), men det är ändå min fasta övertygelse att något av det vackraste som finns är en människa som i ett koncentrerat flow pressar sina tankar och idéer vidare till nästa utpost, och möter sin egen intellektuella potential i dessa hjärnans utmarker.

T Hoffarths The Trona Pinnacles from Flickr (CC BY-NC-ND 2.0)
Webben är både ett hinder och ett redskap i det mötet. Och nu måste jag stänga ner min uppkoppling för att ge mig ut dit och möta mina elever i deras erövrade områden.

onsdag 6 oktober 2010

Sjuk lärare har nytta av digital teknik!

När man är hemma sjuk är det som lärare lätt att oroa sig för att hela upplägget, arbetsron i klasserna och kontinuiteten ska bli bamsepannkaka. Och lite på ända går det ofta. Läraren behövs i klassrummet. Men, med hjälp av klassbloggarna tycker jag att det har blivit lättare att ge tydliga instruktioner när jag själv måste vara borta.

Både vikarien och eleverna kan gå in och titta och mina ord och avsikter blir inte förvrängda i den visklek som annars brukar uppstå vid lärarfrånvaro. Läraren viskar till skolsekreterare, skolsekreteraren viskar till vikarien, vikarien viskar till eleverna och ja, sen kan det bli vad som helst om man har otur.

Denna veckan har jag varit borta måndag-onsdag med en förfärlig förkylning. Jag väljer att tro att jag säkert haft Hong Kong-influensan, eftersom det känns passande hemskt, men på 10 minuter fixade jag den här lektionen med instruktion till mina tvåor. Vikarien behöver bara öppna dörren, ta närvaro, och titta på. Och stoffet är det en elev som valt, om ni minns min tidigare uppgift där eleverna i tvåan själv fick välja material till Engelska B.

Samtliga lektioner den här veckan har lösts på liknande sätt. Själv ska jag nu gå ut och hämta mitt te, och förbereda mig inför ett riktigt True Blood-maraton framför datorn:) Krya på mig!

onsdag 12 maj 2010

Det digitala flödet

I senaste numret av tidsskriften Vitalt vetande (1/2010) försöker Åsa Fagerström finna svar på frågan om den digitala informationsfloden ligger oss i fatet eller tvärtom är utvecklande. I artikeln berättar professor David Meyer (University of Michigan) att vi bara är hälften så produktiva när vi arbetar med många olika saker samtidigt. Han liknar det till och med vid marijuanarökning och säger att vi sänker vår IQ-kvot med tio enheter när vi multi-taskar för intensivt. Faran inför framtiden är att generationer kommer att förlora förmågan till djupare, koncentrerad tankeverksamhet och att potentiella genier därmed går förlorade.

Torkel Klingberg, professor på Karolinska institutet i Stockholm, är inte lika orolig. Han menar att det inte är konstigt att vår kapacitet sänks när vi sysslar med olika uppgifter samtidigt. Detta avhjälps dock av att vi när det behövs stänger av några informationskanaler. Dessutom kan man träna upp arbetsminnets kapacitet med så mycket som 15% och detta anser Klingberg är en uppgift för skolan.

Jag måste säga att jag känner igen mig själv i bilden som splittrad digijunkie. Tilläggen i min webbläsare vippar till när jag får mail i Gmail, min jobbmail plinkar varje gång det trillar in något där, min fantastiska nya iPhone tänds när det händer saker på facebook, och SMS:en trillar in med röda små signalsiffror. Ofta upplever jag att jag gör lite här och lite där och att koncentrationen blir lidande. Ska jag rätta och bedöma uppsatser - ja - då isolerar jag mig. Inget annat funkar.

Att stänga av de sociala medierna är dock inte självklart. För egen del behövs en speciellt krävande situation, såsom uppsatsrättning, samt en gnutta piska för att jag ska lyckas med det. Att det måste vara än svårare för eleverna som har levt hela sina liv plaskandes i infofloden, är inte svårt att förstå. Jag håller med Klingberg om att skolan måste bli bättre på att hjälpa eleverna med att förhålla sig till det digitala flödet. Hur det ska göras är jag inte lika klar över, men det ska jag ta och fundera på den närmsta tiden. Förhoppningsvis återkommer jag inom kort med konkreta, effektiva lösningar. Om jag inte distraheras på vägen förstås.

måndag 29 mars 2010

Webbfri påsk

I mitt sportlovsinlägg “Bästa IKT-tipset inför sportlovsveckan” berättade jag om min föresats att inte använda datorn kvällar och helger. Jag kan rapportera att denna åtgärd fallit väl ut! Samvaron med både sambo och barn har blivit mer fokuserad och givande för alla inblandade; romanerna blir utlästa och dessutom har jag börjat ansvara för matlagningen två gånger i veckan!

Därför blir även påsklovsveckan mestadels webbfri. Visserligen ska vädret bli sämre (just nu skiner solen i Malmö och man kan gå med jackan uppknäppt!), men vad gör väl det när man har en två-åring som rimmar på allt (mamma-pamma, äpple-päpple och nappen-pappen), fem rykande färska böcker efter ett trevligt besök på Hamrelius och en barnfri sejour på Ystad Saltsjöbad i faggorna?

Efter påsk blir det däremot intressant läsning. Jag har precis utvärderat mitt senaste bloggprojekt (romanläsning) och har lärt mig mycket av elevernas respons, vilket jag berättar om efter lovet. Dessutom ska jag börja ha engelska igen och tänkte rivstarta med Google Translate och se hur man kan använda det i språkundervisningen. Vi ses då!

måndag 15 mars 2010

Hjärnan och överflödig information

Jag läste precis en utomordentligt intressant bok om hjärnan och hur den fattar beslut, faktiskt den första fackbok sedan Freakonomics (Steven D. Levitt, Stephen J. Dubner, 2005) som riktigt fångade mig! Boken jag pratar om är The Decisive Moment av Jonah Lehrer, och där finns ett avsnitt som är relevant speciellt för oss lärare.

Lehrer berättar om den främre hjärnbarken (pre-frontal cortex) som är den delen av hjärnan som är unik för människan - vårt logiska center som tolkar och kopplar samman all information från resten av hjärnan. Den här hyllade delen av hjärnan har dock sina brister, vilket gör att den är lätt att lura eller förvirra om man bara vet hur (vilket till exempel reklammakare och försäljare vet!). En av de saker som lurar den främre hjärnbarken är överflöd av information. När vi har för mycket information blir det svårt för hjärnan att bedöma vilken information som är relevant vilket resulterar i att vi fattar felaktiga belsut. Lehrer skriver så här:
“This cortical flaw has been exacerbated by modernity. We live in a culture that’s awash in information; it’s the age of Google, cable news and free online encyclopedias […] this abundance comes with hidden costs. The main problem is that the human brain wasn’t designed to deal with such a surfeit of data. As a result, we are constantly exceeding the capacity of our prefrontal cortices, feeding them more facts and figures than they can handle. It’s like trying to run a new computer program on an old machine; the antique microchips try to keep up, but eventually they fizzle out.” p.154
Lehrer fortsätter förklara, genom att beskriva olika undersökningar som gjorts och en av dem handlar om elever och studie- och yrkesvägledare på universitet. SYV:arna blev ombedda att bedöma på vilket sätt de trodde att ett antal förstaårsstudenter skulle klara sina studier. De fick mycket information: ansökningsuppsatsen till universitetet, information från elevens gymnasieskola, resultat från personlighets- och yrkestester och provresultat. De fick också träffa och intervjua eleverna. SYV:arnas prediktion jämfördes med en enkel matematisk formel: värdet av deras betygsgenomsnitt från gymnasiet och ett enda standardiserat prov, vars sammanlagda resultat gav en prediktion om deras framtida studieprestation. Det visade sig att den matematiska formeln var mycket mer korrekt när det gällde att förutspå eleverna studieresultat. SYV:arna hade varit så belarmrade med information att de hade låtit helt irrelevanta faktorer styra bedömningen.

Förutom att den här boken både roade och väckte viktiga tankar i varje kapitel så tycker jag att ovanstående är tänkvärt just när man sysslar med webben och undervisningen. Vi måste i ännu större utsträckning än vad vi gör idag hjälpa eleverna att hitta redskap som hjälper dem att sortera och sovra (Delicious, kanske?) information så att de lättare kan ignorera den information som är irrelevant. Här tror jag vi har lång tid kvar, och forskning i frågan hade varit intressant att se - men det skadar sannerligen inte att börja tänka på saken!
Vill man läsa mer av Jonah Lehrer kan man besöka hans blogg, The Frontal Cortex där man kan hitta många intressanta artiklar!

måndag 22 februari 2010

Bästa IKT-tipset inför sportlovsveckan

Ibland vaknar jag på natten och kan inte somna om. Tankarna mal och tränger sig på oinbjudna. Men tankarna rör sig sällan om livets väsentligheter: barnen, kärleken, vännerna, utan om fullkomligt triviala saker som inga av nattens timmar bör ägnas åt. Ofta får jag gå upp och leta reda på papper och penna för att i alla fall tömma hjärnan på skräp.

Jag tittar på lappen från i natt: “skriv ut tjänstgöringsönskemål, datorvård lathund, IKT tid skola, uppdatera klassbloggar, kolla Dropbox Linnea operativsystem, för in närvaro, bloggform tvåorna (hur många?! Red ut!) BG3B: hur många behöver låna digitalkamera, påminn dem om att utgå från stödord”. Inte konstigt att man inte kan sova med ett sånt sammelsurium i skallen.

En och annan natt av det här slaget per termin kan vi väl alla leva med, men vad gör man om det börjar bli regel snarare än undantag att inte återfinna ron om man vaknar? Ja, för egen del har jag ju insett att hur roligt jag än tycker att det är med webben och datorer så är det just det som har en jäkla förmåga att förvandla min hjärna till ett plinkande, blippande flipperspel. Att skaffa ett förhållningssätt till datorn som gör att jag kan fortsätta njuta av den utan att påverkas negativt är därför av yttersta vikt.

Min grundregel är därför sedan några veckor tillbaka denna: ingen dator efter att Sam (2-åringen) kommit hem från dagis, och ingen dator under helgerna. Och så uppenbart det blivit att för att nyfikenheten, kreativiteten och lusten för IKT i arbetet ska finnas kvar behöver jag den digitalfria återhämtningen. Därför är mitt allra hetaste IKT-tips inför sportlovsveckan detta: Stäng av datorn!

På detta smått vindlande sätt passar jag alltså på att meddela att nästa inlägg kommer först på måndagen efter lovet. Ha det skönt tills dess!

Källa bild: www.colourbox.com image573576

tisdag 2 februari 2010

Två klassiska kommentarer

Nästa år firar jag 10-årsjubileum som lärare. Något jag fortfarande jobbar med är kväsandet av min egen duktighet - en åkomma många lider av idag. Att göra jobbet så som jag anser att det borde göras; att uppnå min egen fulla potential som pedagog, ja, det är något som helt enkelt inte låter sig göras inom ramen för vår arbetstid och det är svårt att förlika sig med. Men med mig på vägen har jag två klassiska kommentarer jag plockar fram när jag behöver tygla mig.

Den första hörde jag mitt inledande år som lärare. Varje vecka lunchade jag med en före detta kursare som fått jobb på en närliggande skola. Man kan väl kalla honom talangfull som lärare, med en bohemisk, ibland något flegmatisk läggning. Under en lunch i slutet av vårt första arbetsår berättade han att han inte fört in frånvaro på hela året. Jag höll på att krevera. Han sade bara att han helt enkelt inte hade hunnit och:

"Vad ska de göra? Ska de avskeda mig?"

Med all respekt för hur viktig frånvarorapporteringen är, måste jag säga att den här kommentaren varit förlösande för mig. För vad är det värsta som kan hända om allt inte blir ordentligt, samvetsgrant och oklanderligt gjort? Ja, inte lär jag bli avskedad i alla fall. Och det är ju skönt.

Den andra kommentaren kom nog fem år senare vid ett medarbetarsamtal. Än en gång var det min duktighet och mina ambitioner som var på tapeten och hur jag upplevde att dessa inte gick att få ihop med tiden. Min chef, en person jag trivdes väldigt bra med, sa då ärligt:

"Camilla, jag har inte råd att betala för din fulla kapacitet"

Det kan nog tyckas vara en knepig sak att säga, men för mig var det viktigt att höra dels att hon såg kvaliteten i det jag gjorde och dels att den kvaliteten var något hon insåg att hon inte kunde förvänta sig från mig eftersom hon inte var villig eller förmögen att betala för det. Det gjorde det lättare att dra ner på takten ett par snäpp.

PS. Idag har jag en lön som bättre stämmer överens med mina insatser.