fredag 9 september 2016

Läslyftet - Modul 1:1 - Vad gjorde jag?

På Pauliskolan i Malmö (kommunal skola) har vi satsat ordentligt på Läslyftet! Alla lärare på skolan är med och jag leder en grupp språklärare. Satsningen är treårig och detta första år börjar alla med modulen som heter Språk- och kunskapsutvecklande arbete. Idag tänkte jag berätta om den första övningen som ska genomföras ute i klassrummen och hur jag lade upp den.

Som exemplet föreslår beslöt vår grupp att köra en EPA men vi ändrade syftet. Vårt syfte med övningen var att få alla elever att vilja och våga prata målspråket, som i mitt fall är engelska. Vi skulle också vara uppmärksamma på hur stöttning kan gestalta sig i praktiken. Jag valde att genomföra två EPA med mina nya ettor, eftersom många känner nervositet just inför att prata engelska inför sina nya klasskamrater. Någon lektion innan hade vi pratat om gott kamratskap och hur klassen bör agera för att de som talar ska känna sig bekväma i situationen.

Tillfälle 1

Tillsammans med eleverna tittade jag på instruktionerna på bild 1 (se presentationen nedan). Jag såg till att alla hade papper och penna och visste vad de skulle göra i första steget och att de förstod att de sedan skulle få prata med bänkkamraten och till sist inför klassen. Därefter visade jag bilderna en i taget. Jag växlade bild när jag märkte att skrivandet avtog och eleverna tittade upp.

När alla elever hade fått fundera på och anteckna kring varje bild gick vi igenom bilderna igen, men den här gången skulle de berätta för sin bänkkamrat vad de hade skrivit. De skulle turas om att börja vid de olika bilderna. Jag gick runt och lyssnade och hjälpte till med ord. De ord som efterfrågades skrev jag även upp på tavlan eftersom fler kanske kunna tänkas behöva dem.

När vi hade gått igenom alla bilderna tittade vi på dem gemensamt och jag fördelade ordet så att alla i klassen fick säga något på engelska inför klassen, vilket alla också gjorde.



Eleverna lyssnade bra på varandra i helklass och alla verkade aktiva under pardiskussionerna. Jag märkte dock att en del diskussioner tog slut väldigt fort och att särskilda ord efterfrågades. Jag insåg att jag borde lägga mer tid på att försöka förutse vilka ord som kan tänkas efterfrågas vid en sådan här övning och tillgodose det behovet på ett mer effektivt sätt än vad jag gjorde den här gången. Jag noterade också att alla elever visserligen pratade men att några fattade sig väldigt kort och ibland med visst motstånd, särskilt vid den sista delen där vi tog det i helklass. Den här typen av övningar bör göras regelbundet för att eleverna successivt ska bli mer bekväma att prata engelska inför varandra.

Tillfälle 2

Den här gången kände eleverna till själva konceptet eftersom de hade gjort den första övningen bara någon dag tidigare. Det kan nämnas att eleverna just hade bytt sittplacering så de satt vid en person som kanske var lite ny för dem. Möjligtvis hade samtalen blivit ännu bättre om de hade pratat med samma person som förra gången. Samtidigt var det ett trevligt sätt för eleverna att komma till tals med sin nya bänkkamrat.

Jag förklarade att de denna gång endast skulle få svara på frågan av typen "What happens next?". För att stötta eleverna ytterligare hade jag den här gången också till varje bild lagt till ett antal ord som jag misstänkte att en del elever behövde känna till om de skulle kunna uttrycka sig om bilden. Jag berättade att de denna gång skulle få ord till varje bild och att vi innan de började skriva skulle säga orden tillsammans, så att de visste hur man uttalade dem.

Jag visade bilderna i tur och ordning och eleverna skrev. Vid varje bild sa jag glosorna högt och pekade på bilden. Eleverna upprepade ordet i kör efter mig. Eleverna skrev aktivt om bilderna.

När vi drog igenom bilderna igen under parsamtalen pratades det livligt i klassrummet. Jag ställde lite högre krav den här gången och om samtalen tog slut för snabbt uppmanade jag eleverna att "Keep talking!" genom att ställa följdfrågor till varandra (något vi hade tränat på på svenskan under morgonen).

Under det gemensamma samlingen fick en majoritet av eleverna sedan ge något förslag på vad de trodde skulle hända sedan. Jag frågade särskilt de elever som vanligtvis inte tar initiativ till att prata engelska inför klassen och de kunde alla säga något om de olika bilderna. Ofta använde de orden vi hade gått igenom.  Efteråt fick eleverna genom enkel handuppräckning ta ställning till om orden hade gjort skillnad. En knapp tredjedel tyckte det och för just dessa elever kanske det var en viktig skillnad. Man skulle kunna utveckla uppgiften ytterligare nästa gång genom att tillsammans skriva upp ord som är relevanta till bilderna. Då hade kanske även de elever som ligger längre fram utmanats lite mer.



Sammantaget...

Jag har använt EPA tidigare, vilket jag tror många lärare gjort, men det är alltid nyttigt att ta sig tid att reflektera över vad effekten faktiskt blir av de små val man gör i klassrummet och vilka små justeringar man kan göra för att göra sina befintliga metoder mer effektiva. Det ska naturligtvis också bli väldigt spännande att höra vilka erfarenheter kollegorna gjort på mötet på måndag!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...