söndag 20 maj 2012

En påse bokstäver!

Under långhelgen har min äldste son, 4 år, varit hos mormor ett par dagar. Han kom hem igår - med en påse bokstäver. De hade rivit sönder lappar och sen hade Sam skrivit bokstäver på dem. A och S var favoriterna och där fanns sammanlagt 40 stycken lappar. Ungefär. Så när Sam kom hem ville han att leken skulle fortsätta.

Vi sorterade lapparna, och det visade sig att det även fanns figurer (trianglar och kvadrater), och något obestämbart som Sam bestämde var krumelurer. Krumelurerna skulle ligga på bordets kant. Figurerna skulle vara instängda i en ring av små ljusstakar. Bokstäverna skulle läggas ut på bordet och kontrollräknas. 41 blev det!

Sedan ville han riva nya lappar i andra färger som jag skulle skriva bokstäver på - tjocka och smala - Jag gjorde fina S som han ville använda för att träna åttor på, och det gjorde han i olika storlekar. Efter det rev och en låååång bit som han skrev siffror på, 1-8. Han ville mäta lillebror (3 mån) och då behövde han ett måttband. Lillebror var åtta lång, visade det sig.

Som pedagog är det omöjligt att sitta och leka så här med ett barn och inte fundera över hur man skulle kunna stöpa om situationen för att passa ett gymnasieklassrum. Hur lockar man fram det engagemanget, den uppfinningsrikedomen och den glädjen som Sam hittade i sin påse med bokstäver? Hur blir bokstäverna och krumelurerna till ord och till texter? Hur kommer färgerna och formen in? Hur ska jag prata med eleverna kring deras produktion för att de ska tycka det är så här roligt?

De konstruktiva, positiva frågorna är viktiga, men även de svåra frågorna har en funktion. Sam och jag pratade om vilka S har var mest nöjd med och han fick hjälp att sätta ord på skillnaderna som fanns mellan de lyckade S:en och de han var mindre nöjd med. Men vad hade hänt om Sam hade fått betyg på sina S? Eller hur skulle det påverka hans S om jag sa att han skulle få godis (bara) om han gjorde dem riktigt fina? Och hur ska jag planera undervisningen för att hinna sitta ner och föra de här samtalen med varje elev?

Mina barn är inte fortbildning. Fortbildning är en riktad insats med ett givet innehåll som äger rum inom arbetets ramar och finansieras av min arbetsgivare. Men att umgås med mina barn, kan kännas lika lärorikt för mig som bra fortbildning. De hjälper mig att ställa kreativa frågor och de hjälper mig att se vilken inställning till kunskap jag vill fortsätta utveckla, eller - i många fall - återuppliva, hos mina elever. Så, efter jul när jag intar mitt skrivbord igen, då ska den där påsen med bokstäver följa med. Om inte Sam har hittat på något annat att göra med den, så klart!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...