Bort med betygen!

Ju mer jag funderar på saken, desto säkrare blir jag - betyg är negativa för lärande och lärarrollen och osäkra som urvalsmetod för högre studier. Jag skulle hellre se att Sverige använde sig av intagningsprov till högskolan!

Djupt och varaktigt lärande gynnas av en autonom (dvs. inre) motivation. Allt jag det senaste halvåret läst om motivation pekar på detta. Betyg är i sig själv en yttre motivation - moroten om man så vill, men lika ofta piskan - och detta, tillsammans med allt det för med sig i form av yttre kontroller påverkar den autonoma motivationen negativt. Till detta hör att lärarrollen blir kluven. Samtidigt som vi ska vara den som erbjuder motiverande lärandesituationer och en trygg och stimulerande vuxenrelation, ska vi vara domarna som står där i slutet av kursen och godkänner... eller underkänner. Att bygga upp relationen med och självförtroendet hos eleven som fick F, efter sommarlovet när nästa kurs följer, är inte alltid lätt. Utan betyg kan läraren och eleven tillsammans koncentrera sig på lärande (vilket naturligtvis inbegriper bedömning) och inte på tjänstemannautövning.

No Failing Grades On This Steet på Flickr av Alan Levine (CC BY 2.0)

Dessutom är betygen, som det så många gånger konstaterats, inte likvärdiga. Ursäkta min lättja denna sommar om jag inte rusar ut efter bevis i denna fråga, men vi är väl alla vid detta laget överens om det uppenbara i att elever med samma kunskaper och färdigheter inte nödvändigtvis får samma betyg? Detta är inte särskilt konstigt - att en enda bokstav, helt likvärdigt över landet, ska tillämpas för att sammanfatta något så komplext som kunskaper och färdigheter i ett ämne är ju helt omöjligt. Med inträdesprov får landets eftergymnasiala utbildningar möjlighet att fundera över vilka kvalitéer och färdigheter de egentligen vill att deras sökande ska ha och eleverna får möjlighet att söka på likare villkor än idag.

Min ställning i sakfrågan - att ha inträdesprov i stället för betyg som urvalsmetod på universitet och högskolor - känner jag ganska mig säker på. Att det inte är en simpel övergång inser jag naturligtvis och exakt hur det ska se ut och fungera vet jag inte. Ytterligare frågor, NPs roll och utformning och hur man uppmärksammar och hjälper elever som behöver extra stöd, kräver diskussion. Nu undrar jag dels vad ni andra tycker, och dels om det ens finns någon som driver den här frågan politiskt i Sverige?