måndag 3 november 2014

Förstelärare - Vem är jag nu?

Redan i augusti fick jag en förfrågan av Pedagog Malmö att skriva en artikel kring försteläraruppdraget, och ända sedan dess har uppgiften legat där och skvalpat i medvetandet utan att jag känt mig redo att formulera mig kring det. Kanske är det dags nu.

Jag säger det viktigaste först: jag är kluven till reformen. Jag förstår tanken med att man vill skapa fler karriärvägar för lärare i syfte att göra yrket mer attraktivt. Jag förstår tanken med använda yrkesskickliga lärare för att driva på utvecklingen lokalt ute på skolorna. Men sättet att göra det på har nackdelar och målen skulle kunna nås på andra sätt. För många lärare - lika skickliga som jag - får inte en högre lön, en finare titel, eller extra tid till utvecklingsarbete. Att framhäva enskilda i ett kollegium, skapar onödig risk för polarisering av färdigheter, engagemang och utveckling.

Hur då, undrar ni kanske? Jo, på flera sätt. Precis som elever i klassrummet, speglar sig läraren i sin omgivning för att få syn på sig själv. Vi ser våra lärarjag i elevernas, kollegornas och rektorernas gensvar på vårt arbete. För den kompetente lärare som söker en förstelärartjänst och inte får den, trots skicklighet och framgång (betygen, förlåt, förstelärartjänsterna, tog slut?) kan det kännas motigt. För den sökande som kanske dessutom upplever (rätt eller orätt) att en mindre kompetent kollega har fått en tjänst, kan till och med en bitter eftersmak infinna sig. De förstelärare som dessutom får tid över i tjänsten att hålla i handledning och fortbildning kan dessutom utvecklas i ännu högre takt än tidigare. Färre undervisningstimmar gör att man får större makt över hur man fördelar tiden och större möjligheter att jämna ut de arbetspucklar som alltid infinner sig under terminen. Tempot och stressnivån i de ordinarie tjänsterna däremot, gör att den energi och det fokus som krävs för att förändra undervisningen kan vara svår att uppbåda.

Från Pixabay CC0 - Public domain
Varför sökte jag då ens - ifall jag nu inte tyckte det var en bra reform? Jo, helt enkelt för att jag är just kluven. Jag tycker det är bra med mer pengar till lärare. Jag tycker det är bra med mer tid till utvecklingsarbete i skolan och jag tycker att jag är ett bra val när vi nu ska ha förstelärare. Jag ska också villigt erkänna att det är ofantligt skönt att äntligen få känna att jag har en skälig lön. En skälig lön och extra tid till skolutveckling, som jag verkligen brinner för. Det går inte att passa på den bollen. Redan när nyheten om karriärtjänsterna dök upp i media, hade jag i flera år haft 80% undervisning och 20% ansvar för utvecklingsarbete mot hela skolan. Att söka var en självklarhet.

Faktum kvarstår dock. Om syftet med karriärtjänsterna är att göra yrket mer attraktivt och bidra till ett mer effektivt utvecklingsarbete i skolan - då finns det bättre sätt. Den slitna klyschan "money talks, bullshit walks!" är inte helt sann. Muntlig feedback från elever, kollegor och rektorer har gjort betydligt mer för min utveckling och mitt engagemang i skolan, än vad den årliga löneförhandlingen har gjort. Men när det gäller samhällets värdering av läraryrket, så ligger det något i det. Idag är det pengarna som talar, och samhällets feedback till lärarna de senaste tjugo åren har varit glasklar: Det där kan väl alla göra. Håll käften, och sluta klaga!

Om alla lärare hade en lön som matchade yrkets komplexitet, ansvar och utmaningar så hade det på ett mer effektivt sätt påverkat yrkets dragningskraft. Och om alla lärare hade haft utrymme till utvecklingsarbete i vardagen så hade många fler blivit mycket bättre, oavsett utgångsläge.

Det enda jag i slutänden inte är kluven till är att jag älskar mitt jobb, att jag är rätt person på rätt plats, och att jag är väldigt glad över att ha fått bra förutsättningar att göra mesta möjliga av det. Jag önskar att fler kunde få känna det.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...