söndag 30 mars 2014

Vem sätter du betyg på? Egentligen.

Jag fick mycket positiv respons igår på mitt inlägg om att återvinna material. Min avsikt idag var att skriva ett inlägg om ett lyckat sätt att lägga upp argumenterande tal i svenska på. Sen satte jag mig ner för att bedöma ett par eftersläntrande elevuppgifter. Därför blir det idag ett tråkigt, lite bittert inlägg med en anklagande ton. Om fusk och hemmaskrivna uppgifter. Så pedagogiskt osexigt. Jag gör det ändå.

Min grundpolicy är att när jag sätter betyg på mina elever så utgår jag från underlag som visar vad just den eleven kan. Inte vad de kan med hjälp av andra. Det är också den principen vi ska sätta betyg efter, om det inte uttryckligen står något annat i ämnesplanerna. När det gäller vissa skriftliga underlag, innebär det att de skrivs i skolan och ingen annanstans.

Nu har jag på sistone tänkt att jag kanske är rabiat. Många andra lärare verkar ju, som regel snarare än undantag, ta in hemskrivna alster. Jag kanske bara ska ha lite tillit? Och så har jag därför vid ett par tillfällen låtit elever komplettera eller färdigställa hemifrån. Vad händer? Jo, genast sitter jag där med flera texter som är uppenbart avskrivna. Obekväma samtal väntar. Tid tar det. Det är inte kul eller givande någonstans faktiskt.

By Carly Franklin at Flickr (CC BY-ND 2.0)
Är mina elever dåliga människor? Speciella på något sätt? Naturligtvis inte. Jag skulle säga att de nog är som tonåringar är mest. En del av dem gör vid något tillfälle bedömningen att de gärna vill ha ett bra betyg, men förmågan eller tiden eller intresset räcker för tillfället inte till, och andra saker (kanske till och med annat skolarbete?) prioriteras. Det är sannerligen mänskligt och de är lika fina för det.

Nej. Jag känner nog snarare ilska gentemot de lärare som sitter där med sina fina inlämningsuppgifter och sätter sina höga betyg och blundar för att den egna ämbetsmannautövningen sker på väldigt lösa grunder. Medan jag får bli den där besvärliga, misstänksamma kollegan och läraren som är så väldans petig.

Jag hoppas att jag har skrivit tillräckligt mycket och varit med tillräckligt länge för att inte behöva tala om, att jag vet att examinationer kan se ut på väldigt många sätt, att jag vet att man lär sig som allra mest när man arbetar tillsammans med andra, och att jag förstår att vissa examinationer är lämpade att genomföras i grupp. Etcetera. Etcetera.

Men jag hoppas också att den där ute som känner sig träffad av det här inlägget, har mod att öppna ögonen och se att det kanske finns skäl att ifrågasätta rättssäkerheten i den egna bedömningen.

Och nu kontrollerar jag mig för att inte raljera och utveckla och hötta ännu mer med fingret.

Hötta (skånska): att vifta hotfullt
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...