Den första hörde jag mitt inledande år som lärare. Varje vecka lunchade jag med en före detta kursare som fått jobb på en närliggande skola. Man kan väl kalla honom talangfull som lärare, med en bohemisk, ibland något flegmatisk läggning. Under en lunch i slutet av vårt första arbetsår berättade han att han inte fört in frånvaro på hela året. Jag höll på att krevera. Han sade bara att han helt enkelt inte hade hunnit och:
"Vad ska de göra? Ska de avskeda mig?"
Med all respekt för hur viktig frånvarorapporteringen är, måste jag säga att den här kommentaren varit förlösande för mig. För vad är det värsta som kan hända om allt inte blir ordentligt, samvetsgrant och oklanderligt gjort? Ja, inte lär jag bli avskedad i alla fall. Och det är ju skönt.
Den andra kommentaren kom nog fem år senare vid ett medarbetarsamtal. Än en gång var det min duktighet och mina ambitioner som var på tapeten och hur jag upplevde att dessa inte gick att få ihop med tiden. Min chef, en person jag trivdes väldigt bra med, sa då ärligt:
"Camilla, jag har inte råd att betala för din fulla kapacitet"
Det kan nog tyckas vara en knepig sak att säga, men för mig var det viktigt att höra dels att hon såg kvaliteten i det jag gjorde och dels att den kvaliteten var något hon insåg att hon inte kunde förvänta sig från mig eftersom hon inte var villig eller förmögen att betala för det. Det gjorde det lättare att dra ner på takten ett par snäpp.
PS. Idag har jag en lön som bättre stämmer överens med mina insatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar