Bedömning - på vilka grunder?

En av mina allra bästa vänner är också lärare (inga förvånade ögonbryn höjes här förmodar jag?) För några helger sedan stod vi och lagade mat i köket och passade på att diskutera bedömning. Utgångspunkten var ungefär den här: vi praktiserar båda formativ bedömning efter bästa förmåga. När det sedan gäller bedömning i den bemärkelsen att något ska användas som underlag för betygsättning skiljer vi oss åt.

Min vän arbetar formativt och eleverna får mycket respons när de tränar på något. När det är dags för examination och just den enskilda elevens kunskaper och färdigheter ska bedömas, ges ingen feedback under provets gång. Examinationen görs i skolan på lektionstid, så att det inte heller ska råda något tvivel om att det är eleven som stått för produktionen. Det som är kärnan i examinationen (t.ex. komparativ politik) återkommer inte sedan under kursen, medan själva formen (ex. källhantering) kan fortsätta utvecklas. Min vän undervisar i samhällskunskap och historia på Samhällsvetenskaps- och Ekonomiprogrammet.

Jag arbetar formativt under både träningen och examinationen. Inte vid alla examinationer, men många. Jag försöker skilja på vilken typ av respons jag ger vid de olika tillfällena. Ibland behöver en elev "för mycket" hjälp för att jag ska kunna säga att färdigheten behärskas och då får eleven antingen göra om examinationen på ett mer självständigt sätt, eller bli bedömd på samma kunskapskrav i ett annat sammanhang. Examinationerna kan ibland göras delvis på andra ställen än i skolan. Jag undervisar i svenska och engelska på Samhällsvetenskapsprogrammet.

av Nemo på Pixabay (public domain)

Betyget - lärarens sigill

Något min vän särskilt ville lyfta fram var det faktum att betygsättning är mer än en vanlig arbetsuppgift. Det är det är det sigill vi sätter på elevens arbete. En myndighetsutövning. Genom att sätta betyg på eleven går man som tjänsteman i god för att eleven klarar av alla de saker som motsvaras av betyget.

Jag kan inte annat än hålla med. Jag vill inte att eleven ska dyka upp på högskolan och upptäcka att hen inte är förberedd på det sätt betyget ger sken av, och jag vill inte att det ska sitta högskolelärare och ta emot mina elever och upptäcka samma sak . Som gymnasielärare är det dessutom väldig tydligt att de elever som kommer från högstadiet med “snälle-G” får sämre förutsättningar att klara sina studier.

Realistiska examinationer

Att lära för livet. Detta koncept återkommer i läroplanen på olika sätt och har väl varit en sån välkänd devis i skolvärlden att den blivit något av en klyscha. Men den är viktig. De kunskaper och färdigheter eleven tillägnar sig i skolan ska de kunna använda sig av irl. Min erfarenhet är att vi i verkliga livet jobbar tillsammans. Varken på högskola, arbetsplats eller i det privata, sitter vi helt isolerade och producerar. För det mesta finns människor runt om oss vi söker råd och feedback från, eller samarbetar med. Vid de tillfällen vi jobbar ensamma, sker det ju heller inte under överinseende av vår chef. Av denna anledning tycker jag det är rimligt att det vid examinationer finns inslag både av respons, samarbete och arbete på annan plats än i skolan, även om det naturligtvis måste samspela med behovet att kunna bedöma individens färdigheter.

Värt att notera är dock att man ibland också måste kunna slutföra något på egen hand, eller ta sig an en uppgift med minimal möjlighet till respons, t.ex. vid en salstenta eller vid tidspress på arbetsplatsen. Examinationsmetoder som speglar detta är därför heller ingen orimlighet ur “verklighetsperspektivet”.

av Malcolm Morley på Wikimedia Commons (Public Domain)

Vad säger styrdokumenten?

Jag utgår här från mina egna kurser, och tittar egentligen främst på moment som handlar om produktion, kanske i synnerhet skriftliga, som ju på intet sätt utgör hela kursen.

I engelska hittar man det här under ämnets syfte: “Eleverna ska ges möjlighet att [...] producera talat språk och olika texter, på egen hand och tillsammans med andra, och med stöd av olika hjälpmedel och medier.” I kommentaren till syftet hittar man däremot denna förklaring: 

“Formuleringen avspeglar en processinriktad syn på skapande av muntliga och skriftliga framställningar. Samverkan kring skapande av muntliga framställningar och sammanhängande texter av olika slag förekommer ofta i till exempel arbetslivet. Arbete med bearbetning av utkast och reflektion kring form, innehåll och anpassning till situation och syfte kan utföras både enskilt och i samverkan. Ett processinriktat arbetssätt syftar till att förbättra kvaliteten i framställningen. Den processinriktade synen på muntliga och skriftliga framställningar återkommer såväl i det centrala innehållet som i kunskapskraven. Kunskapskraven uttrycker dock att bedömningen i detta avseende enbart ska utgå ifrån den bearbetning eleven gör av egna framställningar.”

Här kan jag inte tolka det på annat sätt än att man menar att man tränar tillsammans, men att man vid bedömning av elevens färdighet vad gäller skriftlig produktion i förhållande till kunskapskraven enbart bör intressera sig för vad eleven kan åstadkomma på egen hand.

I svenska - under ämnets syfte - kan man läsa det här: “Undervisningen i muntlig och skriftlig framställning ska ge eleverna tillfälle att värdera andras muntliga framställningar och texter samt bearbeta sina egna muntliga framställningar och texter, efter egen värdering och andras råd.” I kunskapskraven för t.ex. svenska 1 nämns sedan ingenting om bearbetning, eller förmåga att använda respons. Jag hittar ingen liknande kommentar vad gäller produktion som för engelskan.

Tiden (som obönhörligt tickar iväg...)

När jag för en hel del år sedan lyssnade på Per Måhl, betonade han alltid vikten av att skilja träning från examination, av den enkla anledning att det för eleven finns en trygghet i att veta när det “bara” är träning, och att detta främjar utvecklingen. Under många år var jag därför noga med att göra så. Jag ville också testa varje kunskapskrav (fast då var det ju kriterier) flera gånger så att elever “hade råd” att misslyckas, utvecklas och försöka igen. Problemet blev bara att... tiden tog slut innan allt det där var gjort.

Tiden är alltså också ett skäl (om än inte ett fullgott sådant) till att jag under examinationer också ger möjlighet till viss träning i form av feedback.

Hur tar jag mig vidare?

Det här var nyttigt att tänka på och nyttigt att undersöka. Jag upplever fortfarande att en blandning av examinationsformer, och att skapa realistiska examinationsformer, är viktigt för att eleven ska kunna komma till sin rätt, och för att det ska finnas en verklighetsanknytning i arbetet.

Däremot måste jag bli ännu bättre på att i förväg fundera på vilken typ av respons jag kan ge vid olika examinationer och verkligen säkerställa att det finns en kombination (så som jag föreställer sig att det finns) av tillfällen när eleven arbetar helt på egen hand, och tillfällen när eleven t.ex. arbetar både hemma och i skolan, eller får respons av mig och/eller klasskamrater.

Av ren nyfikenhet, skulle jag också vilja undersöka vilka examinationsformer de samhällsvetenskapliga institutionerna vid högskolorna faktiskt använder sig av, för att inte göra några antaganden baserat på lösa grunder (dvs. mina egna decenniegamla studier inom humaniora och “saker jag hört”)

Härligt om ni hängde med så här långt och ännu bättre om ni vill vara med att ge er syn på saken:)

Gravel Road Ahead av Titoine08 på Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0)

Google Drive på iPadden - möjligheter och begränsningar

I förra veckan recenserade jag Google Drives app för skolappar.nu. Detta är en omarbetad version av det inlägget där jag även skriver om hur man kan arbeta med Google Drive i iPaddens webbläsare.

Många skolor använder Google Drive som lagringsställe för elevernas arbeten och som ett ställe att ge effektiv respons, och föra en dialog kring skolarbetet i direkt anslutning till de olika uppgifterna. Dessutom är det ett utmärkt redskap när elever ska samarbeta kring dokument. Därför kan man se Google Drive både som en lagringsyta, ett Officepaket och som en plattform för kommunikation.

För alla som använder sig av Google Drive på webben har ett bra alternativ till plattan varit hett efterlängtat. Låt mig dock börja med att säga att det inte är läge att slänga ut laptopen riktigt än om du använder Google Drive mycket, och fullt ut, i vardagen.

Att använda Google Drive med hjälp av appen

Appen är stabil och lättanvänd. Gränssnittet är enkelt, funktionellt och estetiskt tilltalande, och du känner genast igen startsidan från skrivbordsversionen (den som finns i datorn) även om layouten är mer avskalad:

Den stora skillnaden mellan att använda appen på plattan och att använda Google Drive på datorn, är att det saknas en hel del funktioner i appen. Men först – vad är det man kan göra? Jo, du kan ladda upp dokument till din Drive. Särskilt enkelt är det ju att kunna ladda upp filmer, eller foton man tagit med sin iPhone eller iPad. Tänk bara på att “tillåta” när telefonen eller plattan frågar om appen får tillgång till dina bilder. Tackar man nej har jag inte hittat något sätt att ångra detta och då kan man inte heller ladda upp bilder från (i mitt fall) telefonen. Inte bra. (Tillagt: Eric Haraldsson på Twitter kom med lösningen på detta för alla som behöver det. Man går till Inställningar -> Integritetskydd -> Bilder, så får man en lista över appar där man kan korrigera detta. Tack, Eric!)

Du kan också skapa dokument och mappar, samt redigera och dela dessa med andra. Skriva i realtid kan man också göra, och det verkar som om det man skriver autosparas även om detta inte syns på samma tydliga sätt som i skrivbordsversionen.

Sedan finns det tyvärr en hel del saker du inte kan göra i appen. Du kan inte publicera ett dokument på webben via appen, eller ladda ner ett dokument. Du kan inte läsa och skriva kommentarer eller använda chatten för att kommunicera kring ett dokument. Inte heller omarbetningshistoriken är tillgänglig. Dessa funktioner är i mina ögon den stora finessen med Google Drive – alla möjligheter till respons och kommunikation kring ett gemensamt innehåll som erbjuds. Det faktum att appen inte tillåter detta, innebär för mig att appen aldrig i dagsläget kan bli något annat än ett komplement till laptopen.

Att använda Google Drive i iPaddens webbläsare

Vad som lätt glöms bort är dock att man kan använda iPaddens webbläsare för att surfa till Google Drive precis som man gör på en vanlig dator. När man surfar på webben på en mobil enhet känner webbläsaren av det och erbjuder på de flesta stora sajter en mobil version av innehållet. Denna är mer avskalad för att sidan ska gå snabbare att läsa in. Webbläsaren brukar vara inställd på att automatiskt använda mobilversionen, men (ofta längst ner på sidan) kan man välja att i stället använda den så kallade skrivbordsversionen. Då ser sidan ut som den gör på en dator.

När jag har testat att använda webbläsaren till Google Drive på iPadden är det Google Chrome (Googles webbläsare) jag har använt. Jag inbillar mig att detta ger bästa möjliga förutsättningar för allt googligt man vill göra.

När det gäller den mobila versionen är det första som slår mig att gränssnittet är väldigt rörigt. Man ser inte hela sitt mappsystem, och till synes slumpmässigt valda dokument visas på förstasidan. Vet man inte namnet på dokumentet man söker kan det helt enkelt vara svårt att hitta rätt. Kommentarer syns, men i form av fotnoter och det är alltså inte alls lika smidigt att läsa dem som man är van vid. Rätt snabbt väljer jag alltså att gå över till skrivbordsversionen. Bilden nedan visar de två ställen man gör det på:

När man går över till skrivbordsversionen varnar webbläsaren för att alla funktioner inte är tillgängliga eftersom man surfar från en mobil enhet. Jag skulle snarare säga att alla funktioner är tillgängliga, men att det är buggigt och ibland krångligt att använda dem. Det mesta tar längre tid, och stora (och små) fingrar kan lätt knacka fel och hamna på andra ställen än det är tänkt. Är man på flygande fot är det emellertid fullt möjligt att läsa kommentarer, kontrollera omarbetningsversioner och allt annat man är van att kunna göra.

Något som tyvärr är bökigare att göra i webbläsarversionerna är att skriva. Inte för att man inte kan utan för att skrivfönstrena blir så små. Nedan visar jag bilder från ett dokument i redigeringsläge, från appen, webbläsarens mobilversion, samt skrivbordsversionen i två olika lägen. Det grönt markerade är den synliga delen av dokumentet man redigerar.

Mobilversionen i webbläsaren

Skrivbordsversionen i webbläsaren

Skrivbordsversionen med minimerad verktygsrad

Appen!

Sammanfattningsvis kan man säga så här. Ingen av sätten att jobba med Google Drive i iPadden kan på egen hand ersätta Google Drive i datorn om man använder alla funktioner fullt ut, och att hålla på att skifta mellan olika versioner kan kännas besvärligt. iPadden kan alltså inte ersätta laptoppar i skolan om man har Google Apps/ Google Drive som plattform. iPadden kan dock utgöra ett komplement.

• Appen fungerar allra bäst om man ska skriva - ensam eller tillsammans med andra.
• Webbläsarens skrivbordsversion fungerar bäst om man måste gå in och kommentera, läsa kommentarer, chatta eller kolla omarbetningshistorik lite mer akut. 
• Mobila versioner? Den är faktiskt inte till mycket nytta.

Eleverna tycker till

På vår skola, Pauli gymnasium i Malmö, pågår just nu ett projekt där ett arbetslag och en klass (en samhällsklass åk 2) får testa iPad. Eleverna har i vanliga fall MacBook men sedan två veckor tillbaka är det bara iPadden de får använda i skolan. Eleverna använder i vanliga fall Google Drive tillsammans med sina lärare, men är alltså nu hänvisade till iPadden. I förra veckan besökte jag klassen för att höra vad de tyckte.

Det var tydligt att eleverna på det stora hela upplevde att iPadden inte var ett tillräckligt redskap för skolarbetet. De tyckte att appen var jobbig att skriva i, och hade dessutom fått erfara att dokumenten såg olika ut i datorn och i appen. Bland annat hade sidnummer och fotnoter försvunnit i längre arbeten. Den kommunikation som eleverna tidigare hade i dokument (kommentarer och chatt) hade de fått flytta till Facebook och andra sociala medier, vilket de upplevde var klumpigt.

Sammanfattningsvis bekräftade elevernas reaktioner min uppfattning om att appen ännu bara kan fungera som ett komplement och inte som en ersättare till de elever och lärare som använder Google Drives alla funktioner i skolsammanhang.